Fletcher, Richard (2001), Moorish Spain, Orion Publishing Co, 208 p.
711 korsade en berber-armé under arabiskt ledarskap Gibraltar sund. Generalen som ledde armén påstås ha gett sitt namn till Gibraltar: Jebel Tariq ’Tariqs klippa’. Angreppet under Tariqs ledning var fortsättningen på ett antal räder som hade skett tidigare och följande år utkämpades det slag som ledde till seger för Tariqs trupper och förlust för de spanska trupperna och kungens, Roderic eller Rodrigo, död. Följden av detta blev att det islamiska Spanien kunder erbjuda frukterna av en högre civilisation till det barbariska Europa bortanför Pyrenéerna. (Han uttrycker sig så, den gode mr Fletcher!)
”Probably no other region in Europe is so romantic, mysterious and atmospheric…with its incredible Moorish legacy, its vast mountains, parched plains, superb cities and magical villages.” Beskrivningen kommer från en engelsk resebroschyr, men den har varit ganska spridd sedan romantiken och till den bilden av södra Spanien är vår vän Washington Irving en av de skyldiga. Han har nog inspirerat Richard Fletcher en del. För att vara en bok av en historieprofessor är det ovanligt många ”njuta frukter” och ”intima omfamningar” i texten. Den romantiska bilden av al-Andalus argumenterar Fletcher emot. Historien är full av hemskheter under berbererövringen, den andalusiska fitnan och Almoravidernas invasion för att bara ta ett par exempel. Mozaraber eller mudejarer kvittar – inte hade de det särskilt kul under de andras styre. Men det är en tid som har betytt något för den västerländska kristenheten när det handlar om vetenskap, teknik och kultur. Moriska Spanien var givaren och den västerländska kristenheten mottagare. Fletcher lägger in en brasklapp i sitt resonemang om hur illa det var i al-Andalus: källorna som hans text bygger på är skrivna av en liten intellektuell elit och sådana människor är inte kända för att vara gladlynta och optimistiska. Domen skulle kanske låta positivare om källorna hade varit skrivna av en mudejar som just kom från en popkonsert på långfredagen i den lokala katedralen eller en som hade tömt ett par buteljer Valdepenas med sina muslimska kompisar i en klostervinbar…
Fletcher har många historier och en av dem handlar om moskén i Cordoba. På 1500-talet ville biskopen bygga en coro, en kyrka i kyrkan för kören. I staden protesterade man mot detta och vände sig till den ganska nya kungen, Karl den V (Carlos I i Spanien). Han hade inte hunnit besöka Cordoba och brydde sig inte om protesterna, men när han till slut besökte moskén avlevererade han en synnerligen stark, kunglig reprimand: ”Ni har byggt här vad ni eller vem som helst kunde ha byggt var som helst; för att göra det har ni förstört vad som var unikt i världen.” Samma år gav han emellertid själv i uppdrag åt en elev till Michelangelo att bygga ett palats i Alhambra! Fast hans palats är för all del både vackert och storslaget, enligt Fletcher…
Idag kan man hitta moriska spår på många ställen, bl a i det spanska språket. Allt möjligt med al är arabiskt, t ex almendra och algodon (mandel och bomull). Förutom lingvistiska spår hittar man konstnärliga spår i massor och, påstår Fletcher, det moriska arvet syns även i spansk heminredning. Dessutom har spanjorerna fått en stark nationalmyt att trösta sig med. Vilka skälen till reconquistan än var (landhunger, demografisk press, militärtekniska framsteg, krav från en rovgirig aristokrati) framställde man den som något mer respektabelt: en helig patriotisk kamp för att återställa den kristna överhögheten. Denna kamp tyckte man att man fortsatte mot kättarna på 15- och 1600-talet och även på 30-talet mot kommunismen. Detta arv har lett till en inbyggd fientlighet mot islam i synnerhet och främlingsfientlighet i allmänhet, menar Fletcher, och skriver att kalla fakta ändå är att islam och kristendom levde sida vid sida på den iberiska halvön ”omslutna i en lång, intim omfamning” under åren mellan 712 och 1492.
Fletcher gör sina försök att beskriva geografin. Spanien-Portugal är bergigast i Europa förutom Norge och Schweiz. Landet mellan bergen kallas mesetan och är en högplatå av lite kärvare karaktär där boskap är vanligast medan ”corn is king” i norr och i söder utmed kusten är det synnerligen fruktbart om man bevattnar rätt. Flera skördar är möjliga på ett år och här odlade man apelsiner, auberginer, ris och sockerrör, som f ö alla är arabiska ord.
Tornets hemlighet (700-tal)
En spansk kung byggde en gång ett torn där han placerade en hemlighet. Han förseglade tornet med ett kraftigt lås och krävde av sina efterträdare att sätta dit ett extra lås. Tjugosex kungar kom och gick och respekterade kungens önskan. Sedan kom det en halsstarrig ung kung vid namn Roderic. Fast besluten att avslöja tornets hemlighet och naturligtvis mot alla råd lät Roderic öppna de tjugosju låsen. På väggarna fanns målningar av arabiska män till häst med kroksablar i bältena och svärd i händerna. I rummet stod ett bord med en urna och i urnan låg en pergamentrulle vars text förklarade att när någon bröt förseglingen skulle männen på väggarna invadera, besegra och lägga under sig landet. Den här myten hittas i både kristna och muslimska källor, kanske eftersom den både legitimerade erövrarnas angrepp och försåg förlorarna med en syndabock.
Det finns massor med källor som handlar om den första tiden, dessvärre är nästan samtliga skrivna flera hundra år efteråt. Ju yngre källorna är desto mer detaljrika tenderar de att vara. Någorlunda samtidiga är endast tre: en kristen berättelse (Chronicle of 754), ett muslimskt administrativt dokument och en mindre mängd arkeologiska fynd. The Chronicle of 754 berättar att efter slaget som Tariq vann över Roderic fortsatte Musa ibn Nusayr (guvernören i Nordafrika som hade skickat armén till Spanien) mot Toledo där han lät avrätta folk och förstöra landet. Ärkebiskopen i Toledo övergav sitt ämbete och flydde och hans flykt ger en viss trovärdighet till Krönikan från 754 för ärkebiskopens namn finns med i andra källor enligt vilka han var i Rom ett par år efteråt. Att erövringen delvis var brutal har även arkeologiska utgrävningar visat. Enligt Krönikan var de erövrade områdena pacificerade 720.
Erövrarna, huvudsakligen berber, var indelade i olika stammar, klaner och familjer. Ekonomiskt försörjde de sig som herdar och emellanåt på att röva boskap, slavar och kvinnor. De ägnade sig i viss mån åt handel, men saknade pengar, städer och skrifter. Religionen var närmast animism, andetro. De hade ingen politisk organisation förutom de äldste och det enda de ägnade sig åt var att döma i fejder. De befann sig på en klart lägre grad av civilisation än sina grannar, enligt Fletcher. Erövringen av dessa människor blev den längsta och blodigaste i den annars rätt extrema frammarschen som araberna gjorde. (Jo, för all del motståndet i de exromerska provinserna var vid den här tiden rätt lamt, fast det gick fort ändå tills de stötte på berberna.) Ett sätt att tämja berberna och dra nytta av deras stridsskicklighet blev att uppmuntra dem att strida på andra håll, t ex i Spanien. Ett annat skäl för att bege sig till Spanien var att rikena under medeltiden, vare sig de var kristna eller muslimska, fick underkasta sig principen ”expandera eller dö”. Det var ett krav från den rovgiriga aristokratin i många länder. Dessutom var Spanien en aning mer frodigt och vänligt i sitt klimat än det mera ofruktbara Marocko.
739 gjorde berberna revolt både i Maghrib och i Spanien. De hade, trots att de lät omvända sig till goda muslimer och deltog i invasioner och stred tappert, ingalunda uppnått samma status som araberna. Under denna tid i en annan del av den muslimska världen fick umayyaderna i Damaskus liknande problem med folket där. Där var det emellertid inte några enkla herdar som stod utan inflytande utan persiska, egyptiska, irakiska affärsmän och byråkrater – en tuff opposition. Abbasiderna utnyttjade oppositionen och konkurrerade bort umayyaderna. Med denna förändring flyttade islams centrum österut och bort från kusten i och med grundandet av Bagdad 762. Al-Andalus avlägsnades ännu mer från centrum. Dessutom tog en överlevande umayyad makten i Al-Andalus 756. Man kan gissa att 700-talet var det dystraste seklet i Iberiska halvöns historia, tror Fletcher, med reservation för att källorna är väldigt få.
Konverteringarna (800-talet)
800-talet var ett turbulent århundrade som kännetecknas av konverteringar, kristna martyrer, emigration, ekonomisk expansion, muvallad-uppror och kontakt med öst.
Källorna är något fler, men här kan man använda sig av källor från 900-talet som pekar bakåt. En stor del av befolkningen var muslimer på 900-talet. Erövrarna bedrev troligen inte någon energisk mission eftersom de vad gäller berberna bara var delvis islamiserade själva. Toleransen för bokens folk talar mot mission, liksom det faktum att man beskattades hårdare som icke-muslim och det alltså fanns ett ekonomiskt intresse av att låta judar och kristna behålla sin religion.
Det som kan tyda på att fler blev muslimer är flera saker, bl a arkitektoniska bevis. Det gjordes en massa tillbyggnader i olika moskéer under denna tid kanske för att rymma fler människor. De kristna martyrerna blev fler. Välutbildade, arabisktalande kristna med fina jobb inom administrationen kunde plötsligt uttala sig kätterskt om islam. Att det uppmuntrades bland kristna kunde tyda på att de kände ett hot från en växande religion om att själva försvinna. Varför skulle man annars handskas så slösaktigt med sina medlemmar?
Det ekonomiska uppsvinget bör ha varit stort under denna tid, eftersom man vet att ekonomin var stark under 900-talet så måste den rimligen ha växt till under 800-talet.
Emirerna i Cordoba följde efter abbasiderna och gjorde om sitt politiska system efter deras modell. Detta skedde troligen under Abd al-Rahman II (822-852) som för övrigt var en kulturintresserad man, boksamlare och poet. Han bjöd in en sångare till Cordoba, Ziryab, som grundade ett musikkonservatorium, la till en extrasträng på den fyrasträngade lutan (naturligtvis ett arabiskt ord), introducerade en högre matlagningskonst, nya frisyrer m m. Mycket av detta fick ha inspiration till från Bagdad och Persien.
Upproren under denna tid begicks av muvallads, konvertiter till islam. Det är troligt att de precis som abbasiderna, ruttnade på att de, trots att de hade övergått till den rätta läran, inte lyckades få mer makt eller högre status. Upproren i Cordoba 804 och 818 slogs emellertid ner med stor brutalitet och när tillräckligt många upprorsmän hade korsfästs blev det lugnt.
Kalifatet i Codoba (900-tal)
När Abd al-Rahman III tog över makten 912-61 inleddes ett den period då den spansk-islmiska staten skulle nå sin topp vad gäller makt och ryktbarhet. Denna gyllene era höll i sig till 1009. Under denna tid var Corodoba ett centrum för kultur och bildning. I Nordafrika bildades en shiitisk stat vid Tunisiens kust. De kallade sig fatimider efter Muhammeds dotter Fatima och de försökte bre ut sig i Nordafrika. Troligen som en markering mot dessa kallade sig Abd al-Rahman III 929 kalif. I al-Andalus var de tillräckligt marginaliserade i den muslimska världen för att inte ha behov av att markera mot kalifen i Bagdad. Perioden kännetecknas också av militära aktiviteter. Vapenindustrin blomstrade (tillverkning av pilar, sköldar och tält samt hästuppfödning alltså), i den muslimska världen kallades al-Andalus för the land of jihad, och Cordoba hade diplomatiska kontakter med alla möjliga länder. Det skedde en grön revolution under denna tid, nya grödor och bevattning infördes och ledde till en enorm rikedom. Fletcher ger ett exempel på vilka rikedomar som fanns. 939 fick kalifen i Cordoba några små gåvor av en vän: 100 hästar, 60 slavar, 50000 gulddinarer, 100 pälsar, 4000 pund silke osv. Under denna tid byggde Abd al-Rahman III Madinat az-Zahra. 981-1002 regerade Almanzor al-Andalus. Han krigade med Koranen under armen och kallade krigen jihad, men Fletcher tvivlar på att det hade med mission att göra. Krigen handlade snarare om att plundra och Almanzor behövde pengar. Han brände massor med pengar på att köpa sig vänner och på att betala för att bli av med fienderna. För det andra hade Almanzor många kristna i sina trupper. För det tredje hade det inget med religion att göra att ge sig på kristna byggnader. Kloster var vid den här tiden ställen där man förvarade rikedomar i tron att de var säkra. Att plundra ett kloster var alltså närmast som att råna en bank, inte att slå mot kristendomen.
The party kings (1000-tal)
Åren mellan 1008 och 1031 kallas av Fletcher den andalusiska fitnahn (ordet betyder kamp i betydelsen uppror, och en långvarig fitnah ses som ett tecken på att Domens Dag nalkas). Efter Abd al-Maliks död försökte umayyaderna ta sig tillbaka till makten och två olika ättlingar till Abd al-Rahman III slogs om makten. Den första kallade sig för Muhammed II och mejade ner Madina al-Zahira. Den andra, som hette Sulayman och var berbernas favorit, försökte med stöd från Kastilien ta makten. Han tog makten men då kom grevarna i Urgel och Barcelona och besegrade Sulayman. Muhammed tog tillbaka makten, mördades och så kom den menlöse Hisham II tillbaka, men Sulayman hade inte gett upp utan belägrade Cordoba under två och ett halvt år från Madinat az-Zahra. Hårda tider! Guadalquivir svämmade över 1011, pesten drabbade Cordoba som gav upp 1013 varefter staden plundrades och människor massakrerades. Sulayman var kalif, men styrde knappast, berberstyrkor härjade och betraktade området som besegrat fiendeland, marionettkalifer kom och gick (avrättade/lönnmördade) under femton år tills kalifatet i Cordoba tog slut.
Därefter kom taifa-kungarna. Namnet kommer från arabiskans muluk al-tawa´if som betyder fraktioner. På engelska kallas de the party kings och dubbeltydigheten som finns i det engelska ordet passar i sammanhanget. Många nya småstater bildades för vilka strider och diplomatiska manövrar var nödvändiga för att överleva. Stora stater glufsade i sig små stater, kristna stater erbjöd militärhjälp mot betalning och la sig i förhållandena i al-Andalus till skillnad från under 900-talet då det var tvärtom, Cordoba förlorade i status och alla kulturutövare flyttade till de nya städerna, t ex Granada och Sevilla. Det fanns en tradition av att gynna olika former av kultur i al-Andalus och hålla sig med t ex musiker, konstnärer och författare. Endast en familj var tillräckligt bra för att skriva själva, påstår Fletcher, och citerar några bedrövliga poem om kvinnor med sanddyner som höfter och lövruskor som gestalt. Fletcher kallar lyriken hedonistisk och påstår att det var ett extravagant och njutningslystet samhälle. Man kan väl utgå ifrån att de hade fler saker att njuta av än al-Mu´tadids poesi…
Under denna tid gick det tydliga gränser mellan kristna och muslimer, både mellan rikena och inom rikena. Inga sådana gränser skilde judar från muslimer, även om det kunde bli problem, som en pogrom i Granada t ex. Eftersom taifa-kungarna var splittrade så la de sig inte i vad som hände i Maghrib. När folket där grundade en ny stad uttryckte al-Mutadid sina farhågor inför vad folket på andra sidan vattnet planerade. Han lät förstärka befästningen vid Gibraltar, men det var som vi vet inte nog…
De marockanska fundamentalisterna (1100-tal)
I korthet kan man säga att den Iberiska halvön invaderades av anhängare till en fundamentalistisk muslimsk sekt från Maghrib. De, Almoraviderna, kom från början som allierade till taifa-kungarna, men vände sig snabbt emot dem och la under sig al-Andalus. I mitten av 1100-talet skedde revolter mot dem och kristna härskare i norr drog fördelar av detta och gjorde landvinningar för egen del. I Marocko hade en annan fundamentalistisk sekt, Almohaderna besegrat Almoraviderna och de fortsatte sedan till Spanien för att lägga under sig al-Andalus under åren 1171-73. Vid denna tid fanns det tre kristna riken: Leon-Kastilien, Aragon-Katalonien och Portugal. Almohaderna försvagades både i Maghrib av angrepp utifrån och i al-Andalus av inre stridigheter. Detta utnyttjade de kristna härskarna som lyckades lägga under sig nästan all mark i al-Andalus.
Taifa-kungarna gav en del att reta sig på för en fundamentalist. De nonchalerade de legitima muslimska auktoriteterna i Bagdad. De betalade skatt till icke-muslimer, vilket är förbjudet enligt sharia. De utmätte skatter som inte var kanoniskt tillåtna. De odlade astrologi som en vetenskap. De skrev, visserligen onjutbar, men ändå poesi om njutningar…
Den tydligaste effekten av almoravidernas ankomst var att al-Andalus enades, visserligen inte som ett land, utan snarare som en koloni. Andra effekter var att förhållandet mellan kristna och muslimer på halvön blev mer fientligt. För de kristna staterna som inte längre fick de skatter de var vana att få av muslimerna blev den ekonomiska situationen prekär.
Convivencia (1200-tal)
Convivencia betyder leva tillsammans och när spanska historiker använder ordet handlar det om muslimer och kristna i kristna områden. De får det att låta som något unikt, men det var det ju inte. Det skedde redan tidigare när området var muslimskt. Hur funkade det? Bra ibland, åt helvete ibland. När det gick riktigt illa och slutade med massakrer av muslimer var det troligen inte avsiktligt. Muslimerna var värda mer som slavar, t ex som smeder, vävare och skomakare. Mudejar är ordet som används om muslimer under kristet styre liksom mozarab är en kristen under muslimskt styre. Under denna tid fanns regler som speglar de fientliga känslorna mellan religionerna. Kristna som konverterade till islam avrättades, detsamma gjordes med muslimska män som hade sex med kristna kvinnor – de stenades till döds.
Nasrid Granada (1237-1492)
Granada var en svag stat och stod i ett vasallförhållande till kungen i Kastilien. Ekonomiskt var staten svag, man var t ex inte självförsörjande på mat utan importerade olja och säd från Maghrib i utbyte mot socker, mandel, russin och Granadasilke. Staten var heller inte enad utan bestod snarare av ett förbund av släkter. Man var tvungen att ta ut höga skatter för att kunna betala kungen i Kastilien, befolkningen var stor eftersom många flyktingar från kristna områden sökte sig dit. Granada under senmedeltid var ett instabilt, spänt och oharmoniskt samhälle. Att det ändå överlevde så länge berodde delvis på att det var starkt befäst. En kedja av slott, 14000 vakttorn, starka grupper av lätt beväpnat kavalleri som rekryterades i Marocko bidrog till försvaret. När det till sist föll gjorde det p g a inre splittring och tryck utifrån.
Margareta Roseen
Senast uppdaterad 2010-12-18 12:01