När Jyllandsposten publicerade ett antal satirteckningar av bland annat Muhammed utlöste det en storm av protester från muslimer som kände sig kränkta. Enligt många muslimer får inte Muhammed avbildas eftersom det kan vara eller leda till avgudadyrkan. Det är endast Gud som ska dyrkas. Men, genom historien har faktiskt Muhammed avbildats av muslimer. Alla muslimer har således inte ansett avbildningar som avgudadyrkan. Reaktionerna på bilderna i Jyllandsposten blev förmodligen hätskare av sammanhanget att de publicerades i Danmark som på senare år haft en starkt invandrings- och islamfientlig politik. Läs mer om Muhammedbilderna här. Om du vill se fler Muhammed bilder kan du klicka på bilden nedan. Bilden föreställer Muhammeds födelse och är målad på 1300-talet i Persien (nuvarande Iran). Sverige höll på att få en liknande storm 2007 när Nerikes Allehanda publicerade konstnären Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund. I Örebro förekom två mindre demonstrationer (enlig wikipedia lockade demonstrationerna 100-300 demonstranter). Stormen kom emellertid av sig – kanske för att statsminister Fredrik Reinfeldt gjöt olja på vågorna och inte minst att flera svenska muslimska organisationer uppmande svenska muslimer att inte sprida konflikten. Klicka gärna på länken nedan och läs mer om rondellhundskonflikten.
Jag läste Ed Husains The Islamist (2007) i samband med en kurs på Lunds universitet i islamologi. I texten förutsätter jag att läsaren själv har läst boken, men med tanke på att svenska medier kopplar samman självmordsbombaren Taimour Abdulwahab med organisationen hizb ut-Tahrir tänkte jag att denna text kan vara av intresse ändå. Filmen Det svider i hjärtat (2007) som också lyfts fram i texten är gjord av dokumentärfilmaren Oscar Hedin och det skulle inte förvåna mig om den snart repriseras på svt. Den är mycket sevärd.
Bokomslag till The Islamist av Ed Husain
När jag precis hade lagt Husains The Islamist åt sidan funderade jag över olikheterna och de uppenbara likheterna mellan dokumentären Det svider i hjärtat och Husains beskrivning av radikal islamism i London. Hizb ut-Tahrir-anhängarnas aggressiva debattstil och retorik passar väl in på Anas Khalifas sätt att predika (börjar med artighetsfrågor för att sedan leda samtalet från det personliga till det politiska planet) (se s. 105, 122). Filmen är råare och mer socialrealistisk i sin estetik. Kanske inte mer sann, men jag upplever den som mer ”dokumentär” i sina passager av vardagstristess och slagordsideologi. I poeten och debattören Mohamed Omars blogg hittar man numer dessutom samma konspiratoriska antisemitism som Husain och Faye konfronterades med i såväl Saudiarabien som i London.[1] Det Ed Husain beskriver förefaller alltså även finnas här. Det är med andra ord en angelägen bok som dessutom är välskriven. Med biografier medföljer dock flera allmänna källkritiska problem; dels är författaren suverän i sitt urval av hågkomster (tendensen förstärks) och vidare är källmaterialet (egna minnen) svårt att kontrollera. Om nu exempelvis Ed Husain överdriver sin betydelse i muslimska organisationer som YMO och HT, tycks ändå bilden av HT som en extrem och potentiellt farlig rörelse finna stöd i t ex Mandavilles övergripande Global Political Islam (se Mandaville s. 268f). Många händelser och skeenden i boken borde rimligen emellertid gå att undersökas av andra. The Islamists estetiskt tilltalande dramaturgi (många cirklar som sluts snyggt och pedagogiskt)[2] kan ge berättelsen en air av tillrättalagd intrig och efterklokhet.[3] Samtidigt låter formen läsaren komma nära och ta del av en komplex verklighet i ett personligt berättande sammanhang.
Författaren Ed Husain
Husain beskriver sin barndom i mestadels ljusa färger. Hans första skola är till största del en plats för kunskaper och träning i medmänsklig respekt. Familjen (muslimska immigranter från den indiska subkontinenten) är måhända traditionellt konservativ i moralfrågor i jämförelse med flertalet brittiska familjer – men varm och välvilligt inställd till sitt nya land och till andra människor överhuvudtaget; modern mindes t ex med värme sina hinduiska klasskamrater, fadern som i sina familjeguidningar av London stannar till vid såväl Ghandis bostad som statyn av Churchill utanför underhuset (s. 8). ’Grandpa’, som är hans första (utanför hemmet) religiösa vägledare och förebild visar honom en spirituell och esoterisk sida av (manlig) islam. Familjen och religionen genomsyras av en varm medkännande konservatism – för att tala med Bush junior. Det föräldrar och Grandpa misslyckas med (på kort sikt) är att överföra varför modern (icke traditionell) politisk islam – islamism – är ett fel. Att islamismen är fel förmedlas dock effektivt. Husain brottas hela tiden med skamkänslor inför sin familj. Den utanför hemmet så ensamme Husain sugs in i Mawdudis och Qutbs världsbild via skolans extraundervisning i ämnet islam och East London Mosques politiskt laddade atmosfär. Han förs bort från Brick Lane, fadern och Grandpa. Varför? Husain fylls dels av känslan av att tillhöra en exklusiv skara samt naturligtvis en känsla av att tillhöra något stort och viktigt (se t ex s. 27f). Det bör tilläggas att de delar av London Husain främst rör sig i befolkas till stor del av muslimska invandrare eller barn till muslimska invandrare. Islam är en självklar del av landskapet (s.117). Revolten mot föräldrarna som besöket på East London Mosque (ELM) innebär är alltså på ett sätt inom ramarna. Han börjar exempelvis inte leva ett promiskuöst, drogliberalt utsvävande liv.
Husains politiskt aktiva färd i islams namn går främst över skolornas förenings- och klubbliv; det fixas bönelokaler, anordnas debatter, föreläsningar och visas filmer i ett rasande tempo. Energin tycks oändlig. Möjligheterna till framgång (islamisering av Storbritanniens muslimer) tycks dessutom som ett rimligt och överkomligt mål. När hans gymnasieskola islamiserats så till den grad att en majoritet av skolans muslimska elever uträttar bön regelbundet i skolan, väljer film och föredrag om Bosnien framför syndig discodans, bär hijab etc. Då kilar Husain raskt vidare. Den islamistiska världsbilden, som Husain beskriver den, där världen ses som ett slagfält mellan gott och ont växer successivt fram. Filmen om Bosniens muslimers lidande verkar dock ha knuffat Husain över en känslomässig tröskel – Bosniens muslimer blev mer konkret hans medmänniskor än brittiska kuffar. ELM och YMO tycks nu Husain alltför visionslösa och lokala (s.76f). HT ger snabba och enkla svar (se t ex Husains diskussion med David s. 78f). Återigen är en bidragande orsak till Husains radikalisering (bortsett från hans ungdom) känslan av att tillhöra en exklusiv och upplyst liten skara (se s. 95, 132). Fåfänga är en stark kraft. En mer profan orsak till HT:s dragningskraft på Husain är det otvungna förhållandet mellan könen och till traditionalistiska bönekrav (s. 114f, 133). Politiken står i centrum inte ritualer (i vid bemärkelse). Målet och metoderna förändras: Från en gradvis islamisering underifrån för att därigenom nå makten i det brittiska samhället till skapandet av ett nytt kalifat (med utgångspunkt i mellanöstern) som med våld kan erövra världen med sina arméer (s. 113, 119). Jihad är inte en individuell plikt överallt dock (s. 78). HT:s syn på världen är än mer inriktad på konfrontation (muslimer mot icke-muslimer, islam mot väst etc) än Jamat-organisationerna. Demokratin är inte längre ett muslimskt bidrag till mänskligheten, som han fick höra i ELM (s. 33), utan ett grekiskiskt påfund och därmed bi’da (s. 78, 126f). Nabhani, HT:s grundare, är rättesnöret och förefaller närmast inta Muhammeds plats i Husains extrema islam, något som understryks av ”bildförbudet” av honom (s. 97).[4]
Hur tar han sig då ur denna klaustrofobiska – och förment globala – återvändsgränd? Genomgående dyker det upp små korn av tvivel som stör hans nya världssyn; skammen inför familjen och Grandpa, ”medbröder” som inte vet hur de ska be och inte minst frånvaron av ett nytt kalifat (se t ex s.109). Två viktiga händelser som för honom bort från HT är ett tragiskt mord och mötet med Faye. Hans resa fortsätter via ”själlös” bankkarriär över imam Hanson, som leder honom mot en allt större förståelse för en spirituell och kärleksfull religion. Hans reningsbad avslutas med mötet med en djupt historiskt förankrad och komplex (ex. kristna som bär hijab) islam i såväl Turkiet och Syrien. Saudiarabien och bombdåden i London 7/7 2005 bekräftar hans nygamla position: islam är kärlekens religion och kan aldrig förenas med hat – om vi förstår profeten rätt. Medicinen mot salafistisk bokstavstro och hat är hålla fast vid traditionerna och att faktiskt lyssna på de skriftlärda och den över tusen år långa traditionen av koran-tolkning. Han är inte mot utveckling som sådan; förhållandet mellan män och kvinnor löper som en röd tråd genom berättelsen och Husain låter ana att han inte anser att moskéer ska vara manliga bastioner, att kvinnor inte måste dölja sig. Den konservatism han förespråkar bär tydliga spår av Burke, som väl får betraktas som en försiktig form av liberal konservatism.[5] Är Husains slutsatser rimliga? Att politik och religion inte ska sammanföras och att traditionen är räddningen? Han är väl snabb att dra alla islamistiska rörelser över en kam:Muslimska brödraskapets dragning till den demokratiska fåran är väl ändå positiv? Här fastnar Husain själv i en svart-vit värld. Likväl som en politisk rörelse kan bygga sin plattform på kristna värderingar måste väl Koranen och traditionen kunna tjäna som bollplank? Exempelvis vill ju Tariq Ramadan att islam ska vara en faktor på det offentliga planet, utan att han för den skull önskar ersätta demokratiska konstitutioner med exempelvis Mawdudis syn på demokrati. Att självständigt dra slutsatser ur källorna måste ju inte med nödvändighet leda fel. Soroush kritik mot det iranska styret grundar sig i en icke traditionsbunden läsning av källorna (se texten i Esposito). En annan invändning jag har är att Husain lägger väldigt stor vikt vid idéerna i sig. Extrema idéer uppstår inte i ett vakuum (något han själv skriver om i boken) och jag har svårt att se hur HT kan te sig lockande för välintegrerade och välmående unga människor. Varför lockar HT dessa människor mer än vad majoritetssamhället förmår göra? Husain ger en pusselbit. Eftersom han trots allt förblir djupt troende, misstänker jag, att han fungerar som en stark röst mot extrem och miltant islam bland muslimer. Att som icke troende försöka övertyga ungdomar som fångats upp i den Qutbska världsbilden torde vara mycket svårt (risken är överhängande att de snarast stärks i sina uppfattningar).[6] Ed Husain har mycket gemensamt med fryshusets EXIT. Att vara en god förebild tror jag faktiskt är Husains viktigaste uppgift, snarare än att kalla på mer polisövervakning och lagstiftning.
[2] Exempelvis skildringen av vita britter och amerikaner: Hans goda lärarinna i småskolan till extrema konvertiter och nidbilder av majoritetssamhället, för att slutligen återfinna den rätta tron genom en amerikansk vit sufi-imam.
[3] Jmfr t ex med Imre Kertész, Mannen utan öde (Nordstedt förlag, 1998). Boken baseras på Kertész egna upplevelser av Auschwitz och förintelsen, men inga som helst spår av efterklokhet, något som gör skildringen mer trovärdig. Förståelsen ökar.
[4] Det är inte fråga om ett bokstavligt bildförbud, men anhängarna förväntas inte ställa frågor Nabhanis bakgrund och liv då ideologin/idéerna ska stå i centrum. Är det avgudadyrkan de fruktar?
[5] Konservatismen i England och Storbritannien växte fram i ett liberalt sammanhang (kungamakten var inte absolut som i t ex Sverige eller Frankrike). Hade Burke varit fransman eller tysk hade hans tankar mer setts som försiktigt liberala.
Enligt traditionen föddes Muhammed faderlös och fattig i Mecka år 570. Hans mor skickade ut honom i öknen med en beduinfamilj, inte för att vara elak utan för att det ansågs mer hälsosamt och fostrande för stadsbarn, något som gissningsvis stämmer då barnadödligheten ofta var skrämmande hög i preindustriella städer. När Muhammed var sex år förlorade han sin mamma Aminah. Även om framtiden verkade dyster visade Gud tidigt att han hade stora planer för gossebarnet. Två vitklädda änglar tvättade hans hjärta och styvfamiljen i öknen hade mjölk och mat i överflöd, trots torrtider. Senare bevittnade en kristen eremitmunk, Bahira, hur en ung Muhammed under en handelsfärd skuggades av ett moln som stannade när karavanen stannade. Bahira förstod att Muhammed var den förutsedde profeten.
Den kristna munken Bahira möter Muhammed
Under först sin farfars (Abdul Muttalib) och sedan farbrors (Abu Talib) överinseende växte den blivande profeten upp till en redbar och from man. Hans familj tillhörde stadens styrande stam: Quyrash. Abu Talib hade förvisso högt anseende i Mecka, men han var inte särskilt förmögen. Så när Muhammed gifte sig med den rika (och vackra) och femton år äldre änkan Khadija förbättrades hans materiella förutsättningar avsevärt. Traditionen visar på ett lyckligt äktenskap och när Muhammed slutligen får sina första uppenbarelser i fyrtioårsåldern är det Khadija som stöttar och ger honom andlig vägledning. Hon är dessutom världens andra muslim efter sin make.
Skaran av muslimer växte stadigt, men Muhammed oroades trots detta av att inga riktigt inflytelserika och mäktiga klanledare konverterade. Att ha mäktiga beskyddare var uppenbarligen viktigt i 600-talets Arabien. Han hade skäl för sin oro skulle det visa sig. De ledande männen i Mecka började dra öronen åt sig och såg med allt större ogillande på Muhammed och hans konvertiter. Många araber vallfärdade till Mecka för att visa sin respekt för Kaba-templet som en gång i tiden byggts av Abraham till ära för den ende guden, men som för tiden för Muhammed också inrymde över tre hundra avgudabilder. Pilgrimerna och Kabatemplet gav stammen Quyrash och dess klanledare dels rikedomar, men också legitimitet i egenskap av helgedomens och Meckas försvarare. I takt med att ryktet om Muhammeds lära om den ende Guden spreds på den arabiska halvön såg klanledarna sig nödgade att handla – handelsbojkotter och våld var den huvudsakliga medicinen de tillgrep. När Abu Talib och Khadija dog förvärrades läget för Meckas muslimer gradvis. Utan beskyddare förvandlades livet för Muhammed till en kamp för överlevnad. I staden Yathrib, som också plågades av inre stam- och klankonflikter, såg man istället på Muhammed med nyfikenhet och förhoppning. Kunde han som predikade trons gemenskap istället för stamlojalitet medla och skapa fred i deras stad? Med Guds hjälp kunde Meckas muslimer fly till Yathrib och där skapa ett muslimskt samhälle. Staden byter nu namn till Profetens stad – Medina. Detta nya skede inleder också muslimsk tideräkning.
I Medina kan Muhammed och hans anhängare fritt utöva sin religion. En moské byggs och fred råder i staden under den rättvise Muhammeds trygga ledning. Hotet från Mecka är dock ständigt närvarande. När muslimerna rånar karavaner från Mecka med motiveringen att de bara tog tillbaka vad som rätteligen tillhörde dem leder det oundvikligen till krig. Muhammed mottar i detta kritiska skede två uppenbarelser där Gud dels förklarar Mecka och Quraysh krig samt dels talar om att det var okey att råna från dem som bekämpade Islam – trots att det skedde mitt under den heliga månaden. Gud stod onekligen trofast på muslimernas sida. I stridigheterna som följde visade sig Muhammed vara en skicklig härförare och diplomat. Trots sämre förutsättningar bryter Muhammed långsamt ned sina motståndare. Förvisso möter man motgångar, men de är temporära. Det sista stora slaget – the battle of the ditch – markerar dramats förutbestämda finala skede. Qurayshs makt är bruten och deras nederlag är endast en tidsfråga.
Den judiska stammen Banu Nadir underkastar sig Muhammed år 625
Efterdyningarna av slaget är en blodig historia. Medinas judar hade spelat under täcket med Quraysh inför den förestående striden. Förhoppningen hos en av de judiska stammarna var att återfå mark, de två andra verkar mest ha tittat på styrkeförhållandena mellan motparterna och därför brutit den tidigare överenskommelsen med Muhammed. När sedan muslimerna segrar, faller domen hårt på judarna. Männen avrättas och kvinnor och barn blir slavar. I berättelsen försvaras denna hårdhet med att judarna straffas efter deras egen lag. Det är ord och inga visor. Med tanke på dagens knepiga förhållande mellan staten Israel och dess arabiska grannstater kan man undra hur historien utvecklat sig om judarna hade skildrats i mer positiva ordalag? Det är också i Medina som Muhammed ändrar böneriktningen mot Mecka istället för som tidigare mot Jerusalem, troligen för att markera en skiljelinje gentemot den judiska religionen och folket. Det relativt oblodiga intåget i Mecka några år senare är Muhammeds – och den ende Gudens – triumf: Kaba-templet rensas från avgudabilder och Bilal kallar till bön. De forna motståndarna konverterar mer eller mindre frivilligt. Muhammeds religion har segrat. Två år senare dör Muhammed, men inte som en fattig obetydlig kusin i en förvisso mäktig stam, utan som statsbyggare och erkänd profet.
Muhammed sörjs vid sin död 632
Betydelsen av Muhammeds livsgärning är svår att överskatta. Det är näst intill omöjligt att tänka sig en värld utan Islam. En dryg sjättedel av jordens befolkning är idag knutna till den muslimska kulturen. Det muslimska imperiet krackelerade visserligen, men efterlämnade en mosaik av islamska stater och framför allt en muslimsk civilisation. Ryttarfolken i öster skapade på kort tid enorma imperier, men sögs upp och assimilerades ofta av ”starkare” mer institutionaliserade kulturer (ex. den kinesiska och den muslimska). På ett mer individuellt plan söker miljontals människor stöd och inspiration för sitt dagliga liv i berättelsen om Muhammed. Islam framstår idag för många som en religion med ett attraktivt budskap, medan andra förkastar religionen av olika skäl. En sak är dock säker – Islam kommer att fortsätta vara en del av världen.
Till sist, ska man fira Muhammeds födelsedag eller Mawlid al-Nabiför att uttrycka sig i arabiska ordalag? Födelsedagsfirandet infördes i det shiitiska fatimidiska kalifatet kring 1000-talet. Idag firas det i stort sett över hela den muslimska världen. I Saudiarabien firas emellertid inte högtiden officiellt då man inte anser att den har stöd i profetens sunna. Bilden visar hur profeten Muhammed sörjs efter sin död 632.
Den islamiska rätten, sharia, tillämpas på olika sätt.I de flesta muslimska länder begränsas sharia till familjerätt. Det vill säga regler som rör t.ex. skilsmässa och giftermål. Vidare brukar ofta arvsfrågor regleras med shari’a. Islamistiska grupper och partier, som t.ex. Hamas, anser ofta att shari’a ska omfatta betydligt fler regler: straffrätt (mord, stöld etc) andaktsregler (t ex hur ofta man ska be), vett och etikett (t ex hur man hälsar på en äldre person) och hur man bör klä sig etcetera. Shari’a är på senare tid i många europeiska länder en mycket omdebatterad företeelse.
Hur skiljer sig shari’a från exempelvis den svenska lagstiftningen?
Alla lagar som gäller i Sverige är stiftade av riksdagen. Rätten att stifta lagar får riksdagens ledamöter av alla svenskar som röstar på dem. Svenska lagar är stiftade av demokratiskt framröstade riksdagsledamöter, det är det förhållandet som ger lagarna legitimitet. Tanken bakom shari’a är att det är Gud som stiftar lagar. Vi människor gör vårt bästa med att försöka förstå Guds vilja genom att undersöka koranen, hadither och genom att resonera sig fram till Guds vilja.
Finns det en eller flera uppfattningar om shari’a?
Eftersom koranen och haditherna inte täcker alla tänkbara situationer (ta till exempel moderna företeelser som fildelning, ”punkig klädsel”, användning av drogen GHB och så vidare) måste alltså lagkunninga muslimer försöka tolka och förstå koranens och hadithernas andemening. Olika laglärda drar där, inte så förvånande, olika slutsatser. I bilden nedan, som är från Nigeria, syns en kvinna som sitter mellan två män på en moped. Av nigerianska laglärda är det inte tillåtet. På Muhammeds tid fanns förstås inga mopeder.
”Sitting like this is not allowed” Poster från Nigeria
Halal och haram
De två begreppen halal (tillåtet) och haram (förbjudet) är centrala om man vill studera shari’a. Det som är förbjudet är förstås helt enkelt inte tillåtet om man vill leva som from muslim. Men, när det gäller det som är tillåtet är det lite knepigare. Halal är indelat i fyra olika nivåer: 1. Det som anses obligatoriskt för alla muslimer. Bönen är ett exempel på en sådan obligatorisk plikt. 2. Därefter följer beteenden som anses föredömliga (mustahabb) även om det inte ses som en religiös plikt. Ett exempel på detta är att hälsa artigt. 3. Sedan följer beteenden som anses likgiltiga/neutrala. 4. Den fjärde ”nivån” av tillåtna beteenden är sådana som ses på med ogillande. Exempel på detta är kvinnlig omskärelse, skryt, att skrämma eller skämma ut andra. Dessa beteenden är alltså tillåtna även om de inte ska uppmuntras, enligt många muslimska laglärda.
Vem kan avgöra om ett beteende är halal eller haram?
Det är en kontroversiell fråga för muslimer. Traditionellt och historiskt har endast religiöst utbildade personer kunnat göra anspråk på att uttolka skrifterna. Titeln för en sådan person är mufti. Muftins svar på en fråga hur man ska bete sig för att inte synda kallas fatwa. Idag gör många anspråk på att kunna uttala fatwas och tala om för andra om hur man som god muslim ska leva sitt liv. I och med att läskunnighet breder ut sig och att böcker och skrifter blir allt mer tillgängliga (hadithsamlingar och koranen finns ju numer på nätet) tycker sig allt fler ha tillräckliga kunskaper för att självständigt göra egna tolkningar. På gott och på ont. Nedan ser du en bild av den pakistanske muftin Sarfraz Naimi som förmodligen mördades av taliban för att han gav fatwas som de inte höll med om, och för att uttryckte sitt ogillande för talibanrörelsen.
Sarfraz Naimi – Pakistansk religiös auktoritet som mördades 2009. Shariatolkningar kan uppenbarligen vara kontroversiella.
Amina Wadud föddes 1952 i USA i staden Bethesda i Maryland. Hon är en kontroversiell muslimsk teolog, då hon tolkar islams källor ur ett feministiskt perspektiv. Exempelvis menar hon att muslimska män inte har rätt att tillrättavisa sina hustrur fysiskt (en åsikt eller slutsats hon inte är ensam om). Det som framför allt upprört mer konservativa muslimer är att hon 2005 i New York ledde såväl kvinnor (inte kontroversiellt) som män (desto mer kontroversiellt) i bön. Mig veterligen är hon tämligen ensam om detta. För några år sedan myntade hon det slagkraftiga begreppetgender jihad i sin bok ”Inside the Gender Jihad – Women’s reform in Islam”. Att hon dels utmanar patriarkala strukturer på ett praktiskt plan som på ett teoretiskt och teologiskt är beundransvärt, enligt mitt sätt att se på saken. Ett föredöme. Engelska Wikipedia har intressanta artiklar om såväl Amina Wadud som kvinnliga imamer läs dem gärna.
Fletcher, Richard (2001), Moorish Spain, Orion Publishing Co, 208 p.
Bokomslag Moorish Spain
711 korsade en berber-armé under arabiskt ledarskap Gibraltar sund. Generalen som ledde armén påstås ha gett sitt namn till Gibraltar: Jebel Tariq ’Tariqs klippa’. Angreppet under Tariqs ledning var fortsättningen på ett antal räder som hade skett tidigare och följande år utkämpades det slag som ledde till seger för Tariqs trupper och förlust för de spanska trupperna och kungens, Roderic eller Rodrigo, död. Följden av detta blev att det islamiska Spanien kunder erbjuda frukterna av en högre civilisation till det barbariska Europa bortanför Pyrenéerna. (Han uttrycker sig så, den gode mr Fletcher!)
”Probably no other region in Europe is so romantic, mysterious and atmospheric…with its incredible Moorish legacy, its vast mountains, parched plains, superb cities and magical villages.” Beskrivningen kommer från en engelsk resebroschyr, men den har varit ganska spridd sedan romantiken och till den bilden av södra Spanien är vår vän Washington Irving en av de skyldiga. Han har nog inspirerat Richard Fletcher en del. För att vara en bok av en historieprofessor är det ovanligt många ”njuta frukter” och ”intima omfamningar” i texten. Den romantiska bilden av al-Andalus argumenterar Fletcher emot. Historien är full av hemskheter under berbererövringen, den andalusiska fitnan och Almoravidernas invasion för att bara ta ett par exempel. Mozaraber eller mudejarer kvittar – inte hade de det särskilt kul under de andras styre. Men det är en tid som har betytt något för den västerländska kristenheten när det handlar om vetenskap, teknik och kultur. Moriska Spanien var givaren och den västerländska kristenheten mottagare. Fletcher lägger in en brasklapp i sitt resonemang om hur illa det var i al-Andalus: källorna som hans text bygger på är skrivna av en liten intellektuell elit och sådana människor är inte kända för att vara gladlynta och optimistiska. Domen skulle kanske låta positivare om källorna hade varit skrivna av en mudejar som just kom från en popkonsert på långfredagen i den lokala katedralen eller en som hade tömt ett par buteljer Valdepenas med sina muslimska kompisar i en klostervinbar…
Fletcher har många historier och en av dem handlar om moskén i Cordoba. På 1500-talet ville biskopen bygga en coro, en kyrka i kyrkan för kören. I staden protesterade man mot detta och vände sig till den ganska nya kungen, Karl den V (Carlos I i Spanien). Han hade inte hunnit besöka Cordoba och brydde sig inte om protesterna, men när han till slut besökte moskén avlevererade han en synnerligen stark, kunglig reprimand: ”Ni har byggt här vad ni eller vem som helst kunde ha byggt var som helst; för att göra det har ni förstört vad som var unikt i världen.” Samma år gav han emellertid själv i uppdrag åt en elev till Michelangelo att bygga ett palats i Alhambra! Fast hans palats är för all del både vackert och storslaget, enligt Fletcher…
Idag kan man hitta moriska spår på många ställen, bl a i det spanska språket. Allt möjligt med al är arabiskt, t ex almendra och algodon (mandel och bomull). Förutom lingvistiska spår hittar man konstnärliga spår i massor och, påstår Fletcher, det moriska arvet syns även i spansk heminredning. Dessutom har spanjorerna fått en stark nationalmyt att trösta sig med. Vilka skälen till reconquistan än var (landhunger, demografisk press, militärtekniska framsteg, krav från en rovgirig aristokrati) framställde man den som något mer respektabelt: en helig patriotisk kamp för att återställa den kristna överhögheten. Denna kamp tyckte man att man fortsatte mot kättarna på 15- och 1600-talet och även på 30-talet mot kommunismen. Detta arv har lett till en inbyggd fientlighet mot islam i synnerhet och främlingsfientlighet i allmänhet, menar Fletcher, och skriver att kalla fakta ändå är att islam och kristendom levde sida vid sida på den iberiska halvön ”omslutna i en lång, intim omfamning” under åren mellan 712 och 1492.
Fletcher gör sina försök att beskriva geografin. Spanien-Portugal är bergigast i Europa förutom Norge och Schweiz. Landet mellan bergen kallas mesetan och är en högplatå av lite kärvare karaktär där boskap är vanligast medan ”corn is king” i norr och i söder utmed kusten är det synnerligen fruktbart om man bevattnar rätt. Flera skördar är möjliga på ett år och här odlade man apelsiner, auberginer, ris och sockerrör, som f ö alla är arabiska ord.
Tornets hemlighet (700-tal)
En spansk kung byggde en gång ett torn där han placerade en hemlighet. Han förseglade tornet med ett kraftigt lås och krävde av sina efterträdare att sätta dit ett extra lås. Tjugosex kungar kom och gick och respekterade kungens önskan. Sedan kom det en halsstarrig ung kung vid namn Roderic. Fast besluten att avslöja tornets hemlighet och naturligtvis mot alla råd lät Roderic öppna de tjugosju låsen. På väggarna fanns målningar av arabiska män till häst med kroksablar i bältena och svärd i händerna. I rummet stod ett bord med en urna och i urnan låg en pergamentrulle vars text förklarade att när någon bröt förseglingen skulle männen på väggarna invadera, besegra och lägga under sig landet. Den här myten hittas i både kristna och muslimska källor, kanske eftersom den både legitimerade erövrarnas angrepp och försåg förlorarna med en syndabock.
Det finns massor med källor som handlar om den första tiden, dessvärre är nästan samtliga skrivna flera hundra år efteråt. Ju yngre källorna är desto mer detaljrika tenderar de att vara. Någorlunda samtidiga är endast tre: en kristen berättelse (Chronicle of 754), ett muslimskt administrativt dokument och en mindre mängd arkeologiska fynd. The Chronicle of 754 berättar att efter slaget som Tariq vann över Roderic fortsatte Musa ibn Nusayr (guvernören i Nordafrika som hade skickat armén till Spanien) mot Toledo där han lät avrätta folk och förstöra landet. Ärkebiskopen i Toledo övergav sitt ämbete och flydde och hans flykt ger en viss trovärdighet till Krönikan från 754 för ärkebiskopens namn finns med i andra källor enligt vilka han var i Rom ett par år efteråt. Att erövringen delvis var brutal har även arkeologiska utgrävningar visat. Enligt Krönikan var de erövrade områdena pacificerade 720.
Erövrarna, huvudsakligen berber, var indelade i olika stammar, klaner och familjer. Ekonomiskt försörjde de sig som herdar och emellanåt på att röva boskap, slavar och kvinnor. De ägnade sig i viss mån åt handel, men saknade pengar, städer och skrifter. Religionen var närmast animism, andetro. De hade ingen politisk organisation förutom de äldste och det enda de ägnade sig åt var att döma i fejder. De befann sig på en klart lägre grad av civilisation än sina grannar, enligt Fletcher. Erövringen av dessa människor blev den längsta och blodigaste i den annars rätt extrema frammarschen som araberna gjorde. (Jo, för all del motståndet i de exromerska provinserna var vid den här tiden rätt lamt, fast det gick fort ändå tills de stötte på berberna.) Ett sätt att tämja berberna och dra nytta av deras stridsskicklighet blev att uppmuntra dem att strida på andra håll, t ex i Spanien. Ett annat skäl för att bege sig till Spanien var att rikena under medeltiden, vare sig de var kristna eller muslimska, fick underkasta sig principen ”expandera eller dö”. Det var ett krav från den rovgiriga aristokratin i många länder. Dessutom var Spanien en aning mer frodigt och vänligt i sitt klimat än det mera ofruktbara Marocko.
739 gjorde berberna revolt både i Maghrib och i Spanien. De hade, trots att de lät omvända sig till goda muslimer och deltog i invasioner och stred tappert, ingalunda uppnått samma status som araberna. Under denna tid i en annan del av den muslimska världen fick umayyaderna i Damaskus liknande problem med folket där. Där var det emellertid inte några enkla herdar som stod utan inflytande utan persiska, egyptiska, irakiska affärsmän och byråkrater – en tuff opposition. Abbasiderna utnyttjade oppositionen och konkurrerade bort umayyaderna. Med denna förändring flyttade islams centrum österut och bort från kusten i och med grundandet av Bagdad 762. Al-Andalus avlägsnades ännu mer från centrum. Dessutom tog en överlevande umayyad makten i Al-Andalus 756. Man kan gissa att 700-talet var det dystraste seklet i Iberiska halvöns historia, tror Fletcher, med reservation för att källorna är väldigt få.
Konverteringarna (800-talet)
800-talet var ett turbulent århundrade som kännetecknas av konverteringar, kristna martyrer, emigration, ekonomisk expansion, muvallad-uppror och kontakt med öst.
Källorna är något fler, men här kan man använda sig av källor från 900-talet som pekar bakåt. En stor del av befolkningen var muslimer på 900-talet. Erövrarna bedrev troligen inte någon energisk mission eftersom de vad gäller berberna bara var delvis islamiserade själva. Toleransen för bokens folk talar mot mission, liksom det faktum att man beskattades hårdare som icke-muslim och det alltså fanns ett ekonomiskt intresse av att låta judar och kristna behålla sin religion.
Det som kan tyda på att fler blev muslimer är flera saker, bl a arkitektoniska bevis. Det gjordes en massa tillbyggnader i olika moskéer under denna tid kanske för att rymma fler människor. De kristna martyrerna blev fler. Välutbildade, arabisktalande kristna med fina jobb inom administrationen kunde plötsligt uttala sig kätterskt om islam. Att det uppmuntrades bland kristna kunde tyda på att de kände ett hot från en växande religion om att själva försvinna. Varför skulle man annars handskas så slösaktigt med sina medlemmar?
Det ekonomiska uppsvinget bör ha varit stort under denna tid, eftersom man vet att ekonomin var stark under 900-talet så måste den rimligen ha växt till under 800-talet.
Emirerna i Cordoba följde efter abbasiderna och gjorde om sitt politiska system efter deras modell. Detta skedde troligen under Abd al-Rahman II (822-852) som för övrigt var en kulturintresserad man, boksamlare och poet. Han bjöd in en sångare till Cordoba, Ziryab, som grundade ett musikkonservatorium, la till en extrasträng på den fyrasträngade lutan (naturligtvis ett arabiskt ord), introducerade en högre matlagningskonst, nya frisyrer m m. Mycket av detta fick ha inspiration till från Bagdad och Persien.
Upproren under denna tid begicks av muvallads, konvertiter till islam. Det är troligt att de precis som abbasiderna, ruttnade på att de, trots att de hade övergått till den rätta läran, inte lyckades få mer makt eller högre status. Upproren i Cordoba 804 och 818 slogs emellertid ner med stor brutalitet och när tillräckligt många upprorsmän hade korsfästs blev det lugnt.
Kalifatet i Codoba (900-tal)
När Abd al-Rahman III tog över makten 912-61 inleddes ett den period då den spansk-islmiska staten skulle nå sin topp vad gäller makt och ryktbarhet. Denna gyllene era höll i sig till 1009. Under denna tid var Corodoba ett centrum för kultur och bildning. I Nordafrika bildades en shiitisk stat vid Tunisiens kust. De kallade sig fatimider efter Muhammeds dotter Fatima och de försökte bre ut sig i Nordafrika. Troligen som en markering mot dessa kallade sig Abd al-Rahman III 929 kalif. I al-Andalus var de tillräckligt marginaliserade i den muslimska världen för att inte ha behov av att markera mot kalifen i Bagdad. Perioden kännetecknas också av militära aktiviteter. Vapenindustrin blomstrade (tillverkning av pilar, sköldar och tält samt hästuppfödning alltså), i den muslimska världen kallades al-Andalus för the land of jihad, och Cordoba hade diplomatiska kontakter med alla möjliga länder. Det skedde en grön revolution under denna tid, nya grödor och bevattning infördes och ledde till en enorm rikedom. Fletcher ger ett exempel på vilka rikedomar som fanns. 939 fick kalifen i Cordoba några små gåvor av en vän: 100 hästar, 60 slavar, 50000 gulddinarer, 100 pälsar, 4000 pund silke osv. Under denna tid byggde Abd al-Rahman III Madinat az-Zahra. 981-1002 regerade Almanzor al-Andalus. Han krigade med Koranen under armen och kallade krigen jihad, men Fletcher tvivlar på att det hade med mission att göra. Krigen handlade snarare om att plundra och Almanzor behövde pengar. Han brände massor med pengar på att köpa sig vänner och på att betala för att bli av med fienderna. För det andra hade Almanzor många kristna i sina trupper. För det tredje hade det inget med religion att göra att ge sig på kristna byggnader. Kloster var vid den här tiden ställen där man förvarade rikedomar i tron att de var säkra. Att plundra ett kloster var alltså närmast som att råna en bank, inte att slå mot kristendomen.
The party kings (1000-tal)
Åren mellan 1008 och 1031 kallas av Fletcher den andalusiska fitnahn (ordet betyder kamp i betydelsen uppror, och en långvarig fitnah ses som ett tecken på att Domens Dag nalkas). Efter Abd al-Maliks död försökte umayyaderna ta sig tillbaka till makten och två olika ättlingar till Abd al-Rahman III slogs om makten. Den första kallade sig för Muhammed II och mejade ner Madina al-Zahira. Den andra, som hette Sulayman och var berbernas favorit, försökte med stöd från Kastilien ta makten. Han tog makten men då kom grevarna i Urgel och Barcelona och besegrade Sulayman. Muhammed tog tillbaka makten, mördades och så kom den menlöse Hisham II tillbaka, men Sulayman hade inte gett upp utan belägrade Cordoba under två och ett halvt år från Madinat az-Zahra. Hårda tider! Guadalquivir svämmade över 1011, pesten drabbade Cordoba som gav upp 1013 varefter staden plundrades och människor massakrerades. Sulayman var kalif, men styrde knappast, berberstyrkor härjade och betraktade området som besegrat fiendeland, marionettkalifer kom och gick (avrättade/lönnmördade) under femton år tills kalifatet i Cordoba tog slut.
Därefter kom taifa-kungarna. Namnet kommer från arabiskans muluk al-tawa´if som betyder fraktioner. På engelska kallas de the party kings och dubbeltydigheten som finns i det engelska ordet passar i sammanhanget. Många nya småstater bildades för vilka strider och diplomatiska manövrar var nödvändiga för att överleva. Stora stater glufsade i sig små stater, kristna stater erbjöd militärhjälp mot betalning och la sig i förhållandena i al-Andalus till skillnad från under 900-talet då det var tvärtom, Cordoba förlorade i status och alla kulturutövare flyttade till de nya städerna, t ex Granada och Sevilla. Det fanns en tradition av att gynna olika former av kultur i al-Andalus och hålla sig med t ex musiker, konstnärer och författare. Endast en familj var tillräckligt bra för att skriva själva, påstår Fletcher, och citerar några bedrövliga poem om kvinnor med sanddyner som höfter och lövruskor som gestalt. Fletcher kallar lyriken hedonistisk och påstår att det var ett extravagant och njutningslystet samhälle. Man kan väl utgå ifrån att de hade fler saker att njuta av än al-Mu´tadids poesi…
Under denna tid gick det tydliga gränser mellan kristna och muslimer, både mellan rikena och inom rikena. Inga sådana gränser skilde judar från muslimer, även om det kunde bli problem, som en pogrom i Granada t ex. Eftersom taifa-kungarna var splittrade så la de sig inte i vad som hände i Maghrib. När folket där grundade en ny stad uttryckte al-Mutadid sina farhågor inför vad folket på andra sidan vattnet planerade. Han lät förstärka befästningen vid Gibraltar, men det var som vi vet inte nog…
De marockanska fundamentalisterna (1100-tal)
I korthet kan man säga att den Iberiska halvön invaderades av anhängare till en fundamentalistisk muslimsk sekt från Maghrib. De, Almoraviderna, kom från början som allierade till taifa-kungarna, men vände sig snabbt emot dem och la under sig al-Andalus. I mitten av 1100-talet skedde revolter mot dem och kristna härskare i norr drog fördelar av detta och gjorde landvinningar för egen del. I Marocko hade en annan fundamentalistisk sekt, Almohaderna besegrat Almoraviderna och de fortsatte sedan till Spanien för att lägga under sig al-Andalus under åren 1171-73. Vid denna tid fanns det tre kristna riken: Leon-Kastilien, Aragon-Katalonien och Portugal. Almohaderna försvagades både i Maghrib av angrepp utifrån och i al-Andalus av inre stridigheter. Detta utnyttjade de kristna härskarna som lyckades lägga under sig nästan all mark i al-Andalus.
Taifa-kungarna gav en del att reta sig på för en fundamentalist. De nonchalerade de legitima muslimska auktoriteterna i Bagdad. De betalade skatt till icke-muslimer, vilket är förbjudet enligt sharia. De utmätte skatter som inte var kanoniskt tillåtna. De odlade astrologi som en vetenskap. De skrev, visserligen onjutbar, men ändå poesi om njutningar…
Den tydligaste effekten av almoravidernas ankomst var att al-Andalus enades, visserligen inte som ett land, utan snarare som en koloni. Andra effekter var att förhållandet mellan kristna och muslimer på halvön blev mer fientligt. För de kristna staterna som inte längre fick de skatter de var vana att få av muslimerna blev den ekonomiska situationen prekär.
Convivencia (1200-tal)
Convivencia betyder leva tillsammans och när spanska historiker använder ordet handlar det om muslimer och kristna i kristna områden. De får det att låta som något unikt, men det var det ju inte. Det skedde redan tidigare när området var muslimskt. Hur funkade det? Bra ibland, åt helvete ibland. När det gick riktigt illa och slutade med massakrer av muslimer var det troligen inte avsiktligt. Muslimerna var värda mer som slavar, t ex som smeder, vävare och skomakare. Mudejar är ordet som används om muslimer under kristet styre liksom mozarab är en kristen under muslimskt styre. Under denna tid fanns regler som speglar de fientliga känslorna mellan religionerna. Kristna som konverterade till islam avrättades, detsamma gjordes med muslimska män som hade sex med kristna kvinnor – de stenades till döds.
Nasrid Granada (1237-1492)
Granada var en svag stat och stod i ett vasallförhållande till kungen i Kastilien. Ekonomiskt var staten svag, man var t ex inte självförsörjande på mat utan importerade olja och säd från Maghrib i utbyte mot socker, mandel, russin och Granadasilke. Staten var heller inte enad utan bestod snarare av ett förbund av släkter. Man var tvungen att ta ut höga skatter för att kunna betala kungen i Kastilien, befolkningen var stor eftersom många flyktingar från kristna områden sökte sig dit. Granada under senmedeltid var ett instabilt, spänt och oharmoniskt samhälle. Att det ändå överlevde så länge berodde delvis på att det var starkt befäst. En kedja av slott, 14000 vakttorn, starka grupper av lätt beväpnat kavalleri som rekryterades i Marocko bidrog till försvaret. När det till sist föll gjorde det p g a inre splittring och tryck utifrån.
Hugh Kennedy (1996) Muslim Spain and Portugal – A political history of al-Andalus Addison Wesley Longman, 342 p.
Bokomslag till Hugh Kennedys Muslims Spain an Portugal
Kennedy påpekar tidigt att detta inte är en kulturhistorisk skildring utan en politisk. Det politiska handlar om vem eller vilka som styrde och vilka utmaningar de mötte. Vill man få svar på frågan om al-Andalus var en ”guldålder” eller en ”multikultilögn” ger således denna bok endast några pusselbitar. I fokus står den politiska makten – inte kulturell blomstring.
Kennedy är historiker. Kapitlen, som är indelade efter al-Andalus politiska historia, inleds ofta med en källkritisk diskussion. Inte sällan råder brist på källor över huvud taget. Slutet av 1100-talet och början på 1200-talet är en period som i princip saknar bevarat skrivet material om de politiska förvecklingarna, medan kalifatet på 900-talet har ett bättre källäge. Detta ger boken trovärdighet och tyngd. Inte minst mot bakgrunden av den ideologiskt färgade debatten om al-Andalus, som snarast tycks ge uttryck för debattörenas önskningar. Många av krönikorna och fursespeglarna som finns bevarade analyserar skeenden och händelser annorlunda jämfört med dagens historiker. De förra ger Gud och enskilda individer ett större handlingsutrymme. Det leder emellertid till att boken formligen kryllar av namn, som regel arabiska namn, något som för en svensk utan vana att vare sig uttala eller skriva arabiska gör boken svårtillgänglig. Det är helt enkelt svårt att minnas (åtminstone i första halvan av boken). De stora linjerna framträder först i bokens avslutande kapitel. Jag tror att Kennedy hade tjänat på att inleda med ett mer övergripande grepp och med tydligare hypoteser och frågor.
Al-Andalus politiska historia speglar i mångt och mycket den politiska utvecklingen inom den muslimska civilisationen som helhet. Perioderna av politisk enhet är undantag, och splittring i mindre statsbildningar (av mer eller mindre lös karaktär) tycks snarast utgöra normen. Eggers (se recension) teckning av den muslimska civilisationen är liknande. Ekonomi, jurudik (sharia) och kultur har knutit de många statsbildningarna samman i tider av politisk splittring. Under den så kallade taifa-perioden, från början av 1000-talet till ca år 1100, sönderföll det umayyadiska kalifatet i al-Andalus (ett självständigt iberiskt kalifat) i en mängd småriken, varav en del blev hyfsat stora som t.ex. Sevilla. Cordoba förlorade sin status som huvudstad och ingen stad övertog dess roll. Ekonomiskt och politiskt blev Sevilla den viktigaste staden. Kulturellt och ekonomiskt försvagades emellertid inte al-Andalus; alla nya hov runtom behövde såväl poeter som ståtliga palatsbyggen för att skänka en air av makt och förfining till sina maktpotentater med mer eller mindre storslagna titlar (se s. 132f). Några tafatta försök att använda sig av den siste reelle umayyadiske kalifen i Cordobas (Hisham II som förmodligen dog på 1010-talet) prestige gjordes, men det självständiga kalifatet al-Andalus återuppstod aldrig mer. Det fanns inte några maktkrävare med samma pondus (släktskap med profeten) som umayyaderna, något som var ett bekymmer för de lokala furstarna. Politiskt hade splittringen ett pris; de kristna staterna i norr kunde göra framstötar. Al-Andalus interna svårigheter att enas lämnade dörren på glänt för de senare nordafrikanska almoravidiska och almohadiska imperiebyggarna på den iberiska halvön. Hursomhelst, att betrakta al-Andalus eller för den delen den muslimska civilisationen som en tydlig enhet förefaller svårt. I många religionsböcker (högstadiet och gymnasiet) får man intrycket att de umayyadiska (med centrum i Damaskus) och abbassidiska (Bagdad) kalifaten styrde över alla områden som vid någon tid vunnits för islam. Den bilden behöver revideras kraftigt. Sverigedemokraten Ted Ekerots bild bygger på skolböckernas förenkling. Politiskt var 900-talet al-Andalus blomstringstid med härskare som Abd al-Rahman III och al-Mansur som faktiskt kunde hävda att de styrde al-Andalus.
En av bokens mer tydliga frågor lyder: Varför förblev inte den iberiska halvön muslimsk? En betydande del av befolkningen var ju muslimsk (något som gäller för såväl iberer som senare inflyttade araber och berber). Hugh Kennedys svar är komplext. Han pekar först och främst på al-Andalus oförmåga att hålla ihop politiskt, förvisso hade de kristna staterna liknande svårigheter men när en stat förlorade ledartröjan tog en annan stat över, och dels hävdar Kennedy att det muslimska al-Andalus avmilitariserades. I norr i de kristna staterna hade man inte lika stora bekymmer att skramla ihop nya soldater. Korstågstanken förblev där också stark hos breda lager, medan idén om jihad mot de otrogna i al-Andalus allt mer kom att överlämnas till staten och härskarna. Almoravidiska och almohadiska härskare kom heller aldrig att åtnjuta någon större legitimitet bland de iberiska muslimerna. Vidare menar Kennedy att de muslimska arméerna ofta slog de kristna på slagfältet, men att de muslimska var sämre på att belägra och inta befästa städer. En viktig militär svaghet som ledde till att de kristna bättre kunde tillvarata en seger även på slagfältet, samt att förluster inte blev maktstrategiskt avgörande.
Avslutningsvis. Muslim Spain and Portugal är en läsvärd och noggrann skildring av den politiska historien – om än en smula tungrodd. Bäst kanske den fungerar som ett uppslagsverk. Den är betydligt lättare att ta till sig bokens text om man redan har de stora linjerna klara. När jag läst enskilda kapitel i efterhand förstår jag betydligt bättre.
AliIbn Abi Talib, (f. 600 d. 661) den inte helt obekante Ali, Muhammeds kusin, svärson (gift med Fatima) och närmaste manlige släkting eftersom M:s söner dog mycket unga. Han tillhör den lilla exklusiva skaran av ”rätt ledda” kalifer, d v s de fyra första efter Muhammeds död. Ali är framför allt en förebild förshiiter, vilka betraktar honom som en ofelbar religiös och politisk ledare (Imam), men även sunnimuslimer värderar honom högt. De senare framhåller emellertid också Abu Bakr, Umar och Uthman som goda och rättfärdiga kalifer. I dagens Iranska flagga hittar vi Alis tveeggade svärd som symbol för Islams och Alis kraft. Förutom att hans följeslagare – pro-Alids – gav upphov till shiaislam har han ofta fått stå som symbol för olika protester mot den världsliga makten, inte minst i flera revolter mot Umayyaderna. Alis symbolvärde kan sägas vara mycket högt inom Islam – en Robin Hood, Richard Lejonhjärta och Ghandi i en och samma person. Inom shiia (främst bland ”twelwers”) firas Muhammeds utnämning av Ali som sin efterträdare under ghadir khumm (se bilden från 1300-talet till vänster). Högtiden har fått sitt namn efter platsen – oasen vid Khumm. Sunnimuslimer avvisar inte själva händelsen, men ger den en annan innebörd.
Tasawwuf: Muslimsk mystik vanligen förknippat med sufism. Grundtanken för många sufis är att vår själ längtar till Gud. För att uppnå kontakt mellan hjärtat och Gud krävs ett rent hjärta. Vanligen menar sufis att man behöver vägledning av en som nått längre i sin strävan efter renhet – en shayk (shejk).
Metoderna eller vägarna (tariqa) för att uppnå denna andliga rening varierar: undervisning, läsning av Koranen, utövandet av olika s.k.dhikr (åminnelse eller erinran [av Gud]) som också tar sig många olika uttryck ofta i form av rytmiskt och repetitivt reciterande av något av Guds 99 namn och/eller i dans. Sufismens tankar om själslig renhet och kärlek till Gud har tydligt påverkats av nyplatonsk ochgnostisk filosofi. Dessutom tycker jag mig se ett släktskap mellan tariqa-tanken och buddhismens åttafaldiga väg för att uppnå Nirvana. De dhikr som jag har hittat på youtube för tankarna till hinduernas och buddhisternas bruk av mantra och meditation.
Min stora favorit i sufismens tidiga historia är annars den envetne dogmförkastaren al-Hallaj som möjligen ansåg att han faktiskt själv var Gud. Hans popularitet skrämde de skriftlärda (ulama) så till den milda grad att de såg sig tvingade att avrätta honom på ett sätt som troligen var ämnat att statuera exempel inför potentiella kättare. Även inom kristenheten förföljde man liknande tendenser med stor brutalitet. Katarer och albigenser höll på att nästan helt utplånas till följd av påvesanktionerade korståg på 1200-talet.
Sufismen finns inom såväl sunni- som shia-islam och är alltså inte en särskild gren av islam. Idag finns sufi-ordnar i så gott som hela den muslimska världen. Inom flera islamistiska rörelser och i Saudiarabien uppskattas inte sufism, som betraktas som ett avsteg från den ”rätta” läran. Orsakerna är att sufiordnarna ofta betraktar färgstarka och karismatiska shayker i det närmaste som helgon och det är inte ovanligt att sufis vallfärdar till deras gravar. I sufiordnarnas bönelokaler finns ofta reliker efter betydelsefulla shayker. För detta anklagas sufis för avgudadyrkan, något som är en svår synd. En annan orsak till ogillande från en del muslimer är också att kärleken till Gud emellanåt liknas i sufipoesi vid ett alkoholrus och alkohol är förbjudet område för många muslimer. I väst (Europa och Nordamerika) har dock sufismen bättre rykte än ”vanlig” islam, förmodligen på grund av dess större inriktning på inre aspekter och andlighet av religionen, något som kanske lättare går ihop med sekulära religionsuppfattningar.
Det arabiska ordet jihad (kamp/strävan) tillhör ett av vår samtids mest omdebatterade muslimska begrepp, i synnerhet efter elfte september 2001. Att det åtminstone delvis är kopplat till krig är ställt utom tvivel, även om det ofta poängteras att det stora jihad är strävan mot att leva i samklang med Gud. Kriget mot de otrogna utgör då det lilla jihad. Detta synsätt är enligt islamologen Jan Hjärpe särskilt vanligt att man tillskriver sufier.
Muhammed avbildats av muslimer. Alla muslimer har således inte ansett avbildningar som avgudadyrkan. Reaktionerna på bilderna i Jyllandsposten blev förmodligen hätskare av sammanhanget att de publicerades i Danmark som på senare år haft en starkt invandrings- och islamfientlig politik. Läs mer om Muhammedbilderna här. Om du vill se fler Muhammed bilder kan du klicka på bilden nedan. Bilden föreställer Muhammeds födelse och är målad på 1300-talet i Persien (nuvarande Iran). Sverige höll på att få en liknande storm 2007 när Nerikes Allehanda publicerade konstnären Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund. I Örebro förekom två mindre demonstrationer (enlig wikipedia lockade demonstrationerna 100-300 demonstranter). Stormen kom emellertid av sig – kanske för att statsminister Fredrik Reinfeldt gjöt olja på vågorna och inte minst att flera svenska muslimska organisationer uppmande svenska muslimer att inte sprida konflikten. Klicka gärna på länken nedan och läs mer om rondellhundskonflikten.
