islam Archives - Sida 2 av 3 - bildningscentralen.se

Moorish Spain av Richard Fletcher

Fletcher, Richard (2001), Moorish Spain, Orion Publishing Co, 208 p.

711 korsade en berber-armé under arabiskt ledarskap Gibraltar sund. Generalen som ledde armén påstås ha gett sitt namn till Gibraltar: Jebel Tariq ’Tariqs klippa’. Angreppet under Tariqs ledning var fortsättningen på ett antal räder som hade skett tidigare och följande år utkämpades det slag som ledde till seger för Tariqs trupper och förlust för de spanska trupperna och kungens, Roderic eller Rodrigo, död. Följden av detta blev att det islamiska Spanien kunder erbjuda frukterna av en högre civilisation till det barbariska Europa bortanför Pyrenéerna. (Han uttrycker sig så, den gode mr Fletcher!)

”Probably no other region in Europe is so romantic, mysterious and atmospheric…with its incredible Moorish legacy, its vast mountains, parched plains, superb cities and magical villages.” Beskrivningen kommer från en engelsk resebroschyr, men den har varit ganska spridd sedan romantiken och till den bilden av södra Spanien är vår vän Washington Irving en av de skyldiga. Han har nog inspirerat Richard Fletcher en del. För att vara en bok av en historieprofessor är det ovanligt många ”njuta frukter” och ”intima omfamningar” i texten. Den romantiska bilden av al-Andalus argumenterar Fletcher emot. Historien är full av hemskheter under berbererövringen, den andalusiska fitnan och Almoravidernas invasion för att bara ta ett par exempel. Mozaraber eller mudejarer kvittar – inte hade de det särskilt kul under de andras styre. Men det är en tid som har betytt något för den västerländska kristenheten när det handlar om vetenskap, teknik och kultur. Moriska Spanien var givaren och den västerländska kristenheten mottagare. Fletcher lägger in en brasklapp i sitt resonemang om hur illa det var i al-Andalus: källorna som hans text bygger på är skrivna av en liten intellektuell elit och sådana människor är inte kända för att vara gladlynta och optimistiska. Domen skulle kanske låta positivare om källorna hade varit skrivna av en mudejar som just kom från en popkonsert på långfredagen i den lokala katedralen eller en som hade tömt ett par buteljer Valdepenas med sina muslimska kompisar i en klostervinbar…

Fletcher har många historier och en av dem handlar om moskén i Cordoba. På 1500-talet ville biskopen bygga en coro, en kyrka i kyrkan för kören. I staden protesterade man mot detta och vände sig till den ganska nya kungen, Karl den V (Carlos I i Spanien). Han hade inte hunnit besöka Cordoba och brydde sig inte om protesterna, men när han till slut besökte moskén avlevererade han en synnerligen stark, kunglig reprimand: ”Ni har byggt här vad ni eller vem som helst kunde ha byggt var som helst; för att göra det har ni förstört vad som var unikt i världen.” Samma år gav han emellertid själv i uppdrag åt en elev till Michelangelo att bygga ett palats i Alhambra! Fast hans palats är för all del både vackert och storslaget, enligt Fletcher…

Idag kan man hitta moriska spår på många ställen, bl a i det spanska språket. Allt möjligt med al är arabiskt, t ex almendra och algodon (mandel och bomull). Förutom lingvistiska spår hittar man konstnärliga spår i massor och, påstår Fletcher, det moriska arvet syns även i spansk heminredning. Dessutom har spanjorerna fått en stark nationalmyt att trösta sig med. Vilka skälen till reconquistan än var (landhunger, demografisk press, militärtekniska framsteg, krav från en rovgirig aristokrati) framställde man den som något mer respektabelt: en helig patriotisk kamp för att återställa den kristna överhögheten. Denna kamp tyckte man att man fortsatte mot kättarna på 15- och 1600-talet och även på 30-talet mot kommunismen. Detta arv har lett till en inbyggd fientlighet mot islam i synnerhet och främlingsfientlighet i allmänhet, menar Fletcher, och skriver att kalla fakta ändå är att islam och kristendom levde sida vid sida på den iberiska halvön ”omslutna i en lång, intim omfamning” under åren mellan 712 och 1492.

Fletcher gör sina försök att beskriva geografin. Spanien-Portugal är bergigast i Europa förutom Norge och Schweiz. Landet mellan bergen kallas mesetan och är en högplatå av lite kärvare karaktär där boskap är vanligast medan ”corn is king” i norr och i söder utmed kusten är det synnerligen fruktbart om man bevattnar rätt. Flera skördar är möjliga på ett år och här odlade man apelsiner, auberginer, ris och sockerrör, som f ö alla är arabiska ord.

Tornets hemlighet (700-tal)

En spansk kung byggde en gång ett torn där han placerade en hemlighet. Han förseglade tornet med ett kraftigt lås och krävde av sina efterträdare att sätta dit ett extra lås. Tjugosex kungar kom och gick och respekterade kungens önskan. Sedan kom det en halsstarrig ung kung vid namn Roderic. Fast besluten att avslöja tornets hemlighet och naturligtvis mot alla råd lät Roderic öppna de tjugosju låsen. På väggarna fanns målningar av arabiska män till häst med kroksablar i bältena och svärd i händerna. I rummet stod ett bord med en urna och i urnan låg en pergamentrulle vars text förklarade att när någon bröt förseglingen skulle männen på väggarna invadera, besegra och lägga under sig landet. Den här myten hittas i både kristna och muslimska källor, kanske eftersom den både legitimerade erövrarnas angrepp och försåg förlorarna med en syndabock.

Det finns massor med källor som handlar om den första tiden, dessvärre är nästan samtliga skrivna flera hundra år efteråt. Ju yngre källorna är desto mer detaljrika tenderar de att vara. Någorlunda samtidiga är endast tre: en kristen berättelse (Chronicle of 754), ett muslimskt administrativt dokument och en mindre mängd arkeologiska fynd. The Chronicle of 754 berättar att efter slaget som Tariq vann över Roderic fortsatte Musa ibn Nusayr (guvernören i Nordafrika som hade skickat armén till Spanien) mot Toledo där han lät avrätta folk och förstöra landet. Ärkebiskopen i Toledo övergav sitt ämbete och flydde och hans flykt ger en viss trovärdighet till Krönikan från 754 för ärkebiskopens namn finns med i andra källor enligt vilka han var i Rom ett par år efteråt. Att erövringen delvis var brutal har även arkeologiska utgrävningar visat. Enligt Krönikan var de erövrade områdena pacificerade 720.

Erövrarna, huvudsakligen berber, var indelade i olika stammar, klaner och familjer. Ekonomiskt försörjde de sig som herdar och emellanåt på att röva boskap, slavar och kvinnor. De ägnade sig i viss mån åt handel, men saknade pengar, städer och skrifter. Religionen var närmast animism, andetro. De hade ingen politisk organisation förutom de äldste och det enda de ägnade sig åt var att döma i fejder. De befann sig på en klart lägre grad av civilisation än sina grannar, enligt Fletcher. Erövringen av dessa människor blev den längsta och blodigaste i den annars rätt extrema frammarschen som araberna gjorde. (Jo, för all del motståndet i de exromerska provinserna var vid den här tiden rätt lamt, fast det gick fort ändå tills de stötte på berberna.) Ett sätt att tämja berberna och dra nytta av deras stridsskicklighet blev att uppmuntra dem att strida på andra håll, t ex i Spanien. Ett annat skäl för att bege sig till Spanien var att rikena under medeltiden, vare sig de var kristna eller muslimska, fick underkasta sig principen ”expandera eller dö”. Det var ett krav från den rovgiriga aristokratin i många länder. Dessutom var Spanien en aning mer frodigt och vänligt i sitt klimat än det mera ofruktbara Marocko.

739 gjorde berberna revolt både i Maghrib och i Spanien. De hade, trots att de lät omvända sig till goda muslimer och deltog i invasioner och stred tappert, ingalunda uppnått samma status som araberna. Under denna tid i en annan del av den muslimska världen fick umayyaderna i Damaskus liknande problem med folket där. Där var det emellertid inte några enkla herdar som stod utan inflytande utan persiska, egyptiska, irakiska affärsmän och byråkrater – en tuff opposition. Abbasiderna utnyttjade oppositionen och konkurrerade bort umayyaderna. Med denna förändring flyttade islams centrum österut och bort från kusten i och med grundandet av Bagdad 762. Al-Andalus avlägsnades ännu mer från centrum. Dessutom tog en överlevande umayyad makten i Al-Andalus 756. Man kan gissa att 700-talet var det dystraste seklet i Iberiska halvöns historia, tror Fletcher, med reservation för att källorna är väldigt få.

Konverteringarna (800-talet)

800-talet var ett turbulent århundrade som kännetecknas av konverteringar, kristna martyrer, emigration, ekonomisk expansion, muvallad-uppror och kontakt med öst.

Källorna är något fler, men här kan man använda sig av källor från 900-talet som pekar bakåt. En stor del av befolkningen var muslimer på 900-talet. Erövrarna bedrev troligen inte någon energisk mission eftersom de vad gäller berberna bara var delvis islamiserade själva. Toleransen för bokens folk talar mot mission, liksom det faktum att man beskattades hårdare som icke-muslim och det alltså fanns ett ekonomiskt intresse av att låta judar och kristna behålla sin religion.

Det som kan tyda på att fler blev muslimer är flera saker, bl a arkitektoniska bevis. Det gjordes en massa tillbyggnader i olika moskéer under denna tid kanske för att rymma fler människor. De kristna martyrerna blev fler. Välutbildade, arabisktalande kristna med fina jobb inom administrationen kunde plötsligt uttala sig kätterskt om islam. Att det uppmuntrades bland kristna kunde tyda på att de kände ett hot från en växande religion om att själva försvinna. Varför skulle man annars handskas så slösaktigt med sina medlemmar?

Det ekonomiska uppsvinget bör ha varit stort under denna tid, eftersom man vet att ekonomin var stark under 900-talet så måste den rimligen ha växt till under 800-talet.

Emirerna i Cordoba följde efter abbasiderna och gjorde om sitt politiska system efter deras modell. Detta skedde troligen under Abd al-Rahman II (822-852) som för övrigt var en kulturintresserad man, boksamlare och poet. Han bjöd in en sångare till Cordoba, Ziryab, som grundade ett musikkonservatorium, la till en extrasträng på den fyrasträngade lutan (naturligtvis ett arabiskt ord), introducerade en högre matlagningskonst, nya frisyrer m m. Mycket av detta fick ha inspiration till från Bagdad och Persien.

Upproren under denna tid begicks av muvallads, konvertiter till islam. Det är troligt att de precis som abbasiderna, ruttnade på att de, trots att de hade övergått till den rätta läran, inte lyckades få mer makt eller högre status. Upproren i Cordoba 804 och 818 slogs emellertid ner med stor brutalitet och när tillräckligt många upprorsmän hade korsfästs blev det lugnt.

Kalifatet i Codoba (900-tal)

När Abd al-Rahman III tog över makten 912-61 inleddes ett den period då den spansk-islmiska staten skulle nå sin topp vad gäller makt och ryktbarhet. Denna gyllene era höll i sig till 1009. Under denna tid var Corodoba ett centrum för kultur och bildning. I Nordafrika bildades en shiitisk stat vid Tunisiens kust. De kallade sig fatimider efter Muhammeds dotter Fatima och de försökte bre ut sig i Nordafrika. Troligen som en markering mot dessa kallade sig Abd al-Rahman III 929 kalif. I al-Andalus var de tillräckligt marginaliserade i den muslimska världen för att inte ha behov av att markera mot kalifen i Bagdad. Perioden kännetecknas också av militära aktiviteter. Vapenindustrin blomstrade (tillverkning av pilar, sköldar och tält samt hästuppfödning alltså), i den muslimska världen kallades al-Andalus för the land of jihad, och Cordoba hade diplomatiska kontakter med alla möjliga länder. Det skedde en grön revolution under denna tid, nya grödor och bevattning infördes och ledde till en enorm rikedom. Fletcher ger ett exempel på vilka rikedomar som fanns. 939 fick kalifen i Cordoba några små gåvor av en vän: 100 hästar, 60 slavar, 50000 gulddinarer, 100 pälsar, 4000 pund silke osv. Under denna tid byggde Abd al-Rahman III Madinat az-Zahra. 981-1002 regerade Almanzor al-Andalus. Han krigade med Koranen under armen och kallade krigen jihad, men Fletcher tvivlar på att det hade med mission att göra. Krigen handlade snarare om att plundra och Almanzor behövde pengar. Han brände massor med pengar på att köpa sig vänner och på att betala för att bli av med fienderna. För det andra hade Almanzor många kristna i sina trupper. För det tredje hade det inget med religion att göra att ge sig på kristna byggnader. Kloster var vid den här tiden ställen där man förvarade rikedomar i tron att de var säkra. Att plundra ett kloster var alltså närmast som att råna en bank, inte att slå mot kristendomen.

The party kings (1000-tal)

Åren mellan 1008 och 1031 kallas av Fletcher den andalusiska fitnahn (ordet betyder kamp i betydelsen uppror, och en långvarig fitnah ses som ett tecken på att Domens Dag nalkas). Efter Abd al-Maliks död försökte umayyaderna ta sig tillbaka till makten och två olika ättlingar till Abd al-Rahman III slogs om makten. Den första kallade sig för Muhammed II och mejade ner Madina al-Zahira. Den andra, som hette Sulayman och var berbernas favorit, försökte med stöd från Kastilien ta makten. Han tog makten men då kom grevarna i Urgel och Barcelona och besegrade Sulayman. Muhammed tog tillbaka makten, mördades och så kom den menlöse Hisham II tillbaka, men Sulayman hade inte gett upp utan belägrade Cordoba under två och ett halvt år från Madinat az-Zahra. Hårda tider! Guadalquivir svämmade över 1011, pesten drabbade Cordoba som gav upp 1013 varefter staden plundrades och människor massakrerades. Sulayman var kalif, men styrde knappast, berberstyrkor härjade och betraktade området som besegrat fiendeland, marionettkalifer kom och gick (avrättade/lönnmördade) under femton år tills kalifatet i Cordoba tog slut.

Därefter kom taifa-kungarna. Namnet kommer från arabiskans muluk al-tawa´if som betyder fraktioner. På engelska kallas de the party kings och dubbeltydigheten som finns i det engelska ordet passar i sammanhanget. Många nya småstater bildades för vilka strider och diplomatiska manövrar var nödvändiga för att överleva. Stora stater glufsade i sig små stater, kristna stater erbjöd militärhjälp mot betalning och la sig i förhållandena i al-Andalus till skillnad från under 900-talet då det var tvärtom, Cordoba förlorade i status och alla kulturutövare flyttade till de nya städerna, t ex Granada och Sevilla. Det fanns en tradition av att gynna olika former av kultur i al-Andalus och hålla sig med t ex musiker, konstnärer och författare. Endast en familj var tillräckligt bra för att skriva själva, påstår Fletcher, och citerar några bedrövliga poem om kvinnor med sanddyner som höfter och lövruskor som gestalt. Fletcher kallar lyriken hedonistisk och påstår att det var ett extravagant och njutningslystet samhälle. Man kan väl utgå ifrån att de hade fler saker att njuta av än al-Mu´tadids poesi…

Under denna tid gick det tydliga gränser mellan kristna och muslimer, både mellan rikena och inom rikena. Inga sådana gränser skilde judar från muslimer, även om det kunde bli problem, som en pogrom i Granada t ex. Eftersom taifa-kungarna var splittrade så la de sig inte i vad som hände i Maghrib. När folket där grundade en ny stad uttryckte al-Mutadid sina farhågor inför vad folket på andra sidan vattnet planerade. Han lät förstärka befästningen vid Gibraltar, men det var som vi vet inte nog…

De marockanska fundamentalisterna (1100-tal)

I korthet kan man säga att den Iberiska halvön invaderades av anhängare till en fundamentalistisk muslimsk sekt från Maghrib. De, Almoraviderna, kom från början som allierade till taifa-kungarna, men vände sig snabbt emot dem och la under sig al-Andalus. I mitten av 1100-talet skedde revolter mot dem och kristna härskare i norr drog fördelar av detta och gjorde landvinningar för egen del. I Marocko hade en annan fundamentalistisk sekt, Almohaderna besegrat Almoraviderna och de fortsatte sedan till Spanien för att lägga under sig al-Andalus under åren 1171-73. Vid denna tid fanns det tre kristna riken: Leon-Kastilien, Aragon-Katalonien och Portugal. Almohaderna försvagades både i Maghrib av angrepp utifrån och i al-Andalus av inre stridigheter. Detta utnyttjade de kristna härskarna som lyckades lägga under sig nästan all mark i al-Andalus.

Taifa-kungarna gav en del att reta sig på för en fundamentalist. De nonchalerade de legitima muslimska auktoriteterna i Bagdad. De betalade skatt till icke-muslimer, vilket är förbjudet enligt sharia. De utmätte skatter som inte var kanoniskt tillåtna. De odlade astrologi som en vetenskap. De skrev, visserligen onjutbar, men ändå poesi om njutningar…

Den tydligaste effekten av almoravidernas ankomst var att al-Andalus enades, visserligen inte som ett land, utan snarare som en koloni. Andra effekter var att förhållandet mellan kristna och muslimer på halvön blev mer fientligt. För de kristna staterna som inte längre fick de skatter de var vana att få av muslimerna blev den ekonomiska situationen prekär.

Convivencia (1200-tal)

Convivencia betyder leva tillsammans och när spanska historiker använder ordet handlar det om muslimer och kristna i kristna områden. De får det att låta som något unikt, men det var det ju inte. Det skedde redan tidigare när området var muslimskt. Hur funkade det? Bra ibland, åt helvete ibland. När det gick riktigt illa och slutade med massakrer av muslimer var det troligen inte avsiktligt. Muslimerna var värda mer som slavar, t ex som smeder, vävare och skomakare. Mudejar är ordet som används om muslimer under kristet styre liksom mozarab är en kristen under muslimskt styre. Under denna tid fanns regler som speglar de fientliga känslorna mellan religionerna. Kristna som konverterade till islam avrättades, detsamma gjordes med muslimska män som hade sex med kristna kvinnor – de stenades till döds.

Nasrid Granada (1237-1492)

Granada var en svag stat och stod i ett vasallförhållande till kungen i Kastilien. Ekonomiskt var staten svag, man var t ex inte självförsörjande på mat utan importerade olja och säd från Maghrib i utbyte mot socker, mandel, russin och Granadasilke. Staten var heller inte enad utan bestod snarare av ett förbund av släkter. Man var tvungen att ta ut höga skatter för att kunna betala kungen i Kastilien, befolkningen var stor eftersom många flyktingar från kristna områden sökte sig dit. Granada under senmedeltid var ett instabilt, spänt och oharmoniskt samhälle. Att det ändå överlevde så länge berodde delvis på att det var starkt befäst. En kedja av slott, 14000 vakttorn, starka grupper av lätt beväpnat kavalleri som rekryterades i Marocko bidrog till försvaret. När det till sist föll gjorde det p g a inre splittring och tryck utifrån.

Margareta Roseen

Senast uppdaterad 2010-12-18 12:01

al-Andalus politiska historia

Hugh Kennedy (1996) Muslim Spain and Portugal – A political history of al-Andalus Addison Wesley Longman, 342 p.

Bokomslag till Hugh Kennedys Muslims Spain an Portugal

Kennedy påpekar tidigt att detta inte är en kulturhistorisk skildring utan en politisk. Det politiska handlar om vem eller vilka som styrde och vilka utmaningar de mötte. Vill man få svar på frågan om al-Andalus var en ”guldålder” eller en ”multikultilögn” ger således denna bok endast några pusselbitar. I fokus står den politiska makten – inte kulturell blomstring.

Kennedy är historiker. Kapitlen, som är indelade efter al-Andalus politiska historia, inleds ofta med en källkritisk diskussion. Inte sällan råder brist på källor över huvud taget. Slutet av 1100-talet och början på 1200-talet är en period som i princip saknar bevarat skrivet material om de politiska förvecklingarna, medan kalifatet på 900-talet har ett bättre källäge. Detta ger boken trovärdighet och tyngd. Inte minst mot bakgrunden av den ideologiskt färgade debatten om al-Andalus, som snarast tycks ge uttryck för debattörenas önskningar. Många av krönikorna och fursespeglarna som finns bevarade analyserar skeenden och händelser annorlunda jämfört med dagens historiker. De förra ger Gud och enskilda individer ett större handlingsutrymme. Det leder emellertid till att boken formligen kryllar av namn, som regel arabiska namn, något som för en svensk utan vana att vare sig uttala eller skriva arabiska gör boken svårtillgänglig. Det är helt enkelt svårt att minnas (åtminstone i första halvan av boken). De stora linjerna framträder först i bokens avslutande kapitel. Jag tror att Kennedy hade tjänat på att inleda med ett mer övergripande grepp och med tydligare hypoteser och frågor.

Al-Andalus politiska historia speglar i mångt och mycket den politiska utvecklingen inom den muslimska civilisationen som helhet. Perioderna av politisk enhet är undantag, och splittring i mindre statsbildningar (av mer eller mindre lös karaktär) tycks snarast utgöra normen. Eggers (se recension) teckning av den muslimska civilisationen är liknande. Ekonomi, jurudik (sharia) och kultur har knutit de många statsbildningarna samman i tider av politisk splittring. Under den så kallade taifa-perioden, från början av 1000-talet till ca år 1100, sönderföll det umayyadiska kalifatet i al-Andalus (ett självständigt iberiskt kalifat) i en mängd småriken, varav en del blev hyfsat stora som t.ex. Sevilla. Cordoba förlorade sin status som huvudstad och ingen stad övertog dess roll. Ekonomiskt och politiskt blev Sevilla den viktigaste staden. Kulturellt och ekonomiskt försvagades emellertid inte al-Andalus; alla nya hov runtom behövde såväl poeter som ståtliga palatsbyggen för att skänka en air av makt och förfining till sina maktpotentater med mer eller mindre storslagna titlar (se s. 132f). Några tafatta försök att använda sig av den siste reelle umayyadiske kalifen i Cordobas (Hisham II som förmodligen dog på 1010-talet) prestige gjordes, men det självständiga kalifatet al-Andalus återuppstod aldrig mer. Det fanns inte några maktkrävare med samma pondus (släktskap med profeten) som umayyaderna, något som var ett bekymmer för de lokala furstarna. Politiskt hade splittringen ett pris; de kristna staterna i norr kunde göra framstötar. Al-Andalus interna svårigheter att enas lämnade dörren på glänt för de senare nordafrikanska almoravidiska och almohadiska imperiebyggarna på den iberiska halvön. Hursomhelst, att betrakta al-Andalus eller för den delen den muslimska civilisationen som en tydlig enhet förefaller svårt. I många religionsböcker (högstadiet och gymnasiet) får man intrycket att de umayyadiska (med centrum i Damaskus) och abbassidiska (Bagdad) kalifaten styrde över alla områden som vid någon tid vunnits för islam. Den bilden behöver revideras kraftigt. Sverigedemokraten Ted Ekerots bild bygger på skolböckernas förenkling. Politiskt var 900-talet al-Andalus blomstringstid med härskare som Abd al-Rahman III och al-Mansur som faktiskt kunde hävda att de styrde al-Andalus.

En av bokens mer tydliga frågor lyder: Varför förblev inte den iberiska halvön muslimsk? En betydande del av befolkningen var ju muslimsk (något som gäller för såväl iberer som senare inflyttade araber och berber). Hugh Kennedys svar är komplext. Han pekar först och främst på al-Andalus oförmåga att hålla ihop politiskt, förvisso hade de kristna staterna liknande svårigheter men när en stat förlorade ledartröjan tog en annan stat över, och dels hävdar Kennedy att det muslimska al-Andalus avmilitariserades. I norr i de kristna staterna hade man inte lika stora bekymmer att skramla ihop nya soldater. Korstågstanken förblev där också stark hos breda lager, medan idén om jihad mot de otrogna i al-Andalus allt mer kom att överlämnas till staten och härskarna. Almoravidiska och almohadiska härskare kom heller aldrig att åtnjuta någon större legitimitet bland de iberiska muslimerna. Vidare menar Kennedy att de muslimska arméerna ofta slog de kristna på slagfältet, men att de muslimska var sämre på att belägra och inta befästa städer. En viktig militär svaghet som ledde till att de kristna bättre kunde tillvarata en seger även på slagfältet, samt att förluster inte blev maktstrategiskt avgörande.

Avslutningsvis. Muslim Spain and Portugal är en läsvärd och noggrann skildring av den politiska historien – om än en smula tungrodd. Bäst kanske den fungerar som ett uppslagsverk. Den är betydligt lättare att ta till sig bokens text om man redan har de stora linjerna klara. När jag läst enskilda kapitel i efterhand förstår jag betydligt bättre.

Senast uppdaterad 2010-12-18 12:02

Ali – den fjärde kalifen

Ali Ibn Abi Talib, (f. 600 d. 661) den inte helt obekante Ali, Muhammeds kusin, svärson (gift med Fatima) och närmaste manlige släkting eftersom M:s söner dog mycket unga. Han tillhör den lilla exklusiva skaran av ”rätt ledda” kalifer, d v s de fyra första efter Muhammeds död. Ali är framför allt en förebild förshiiter, vilka betraktar honom som en ofelbar religiös och politisk ledare (Imam), men även sunnimuslimer värderar honom högt. De senare framhåller emellertid också Abu Bakr, Umar och Uthman som goda och rättfärdiga kalifer. I dagens Iranska flagga hittar vi Alis tveeggade svärd som symbol för Islams och Alis kraft. Förutom att hans följeslagare – pro-Alids – gav upphov till shiaislam har han ofta fått stå som symbol för olika protester mot den världsliga makten, inte minst i flera revolter mot Umayyaderna. Alis symbolvärde kan sägas vara mycket högt inom Islam – en Robin Hood, Richard Lejonhjärta och Ghandi i en och samma person. Inom shiia (främst bland ”twelwers”) firas Muhammeds utnämning av Ali som sin efterträdare under ghadir khumm (se bilden från 1300-talet till vänster). Högtiden har fått sitt namn efter platsen – oasen vid Khumm. Sunnimuslimer avvisar inte själva händelsen, men ger den en annan innebörd.

tasawwuf och sufism

Tasawwuf: Muslimsk mystik vanligen förknippat med sufism. Grundtanken för många sufis är att vår själ längtar till Gud. För att uppnå kontakt mellan hjärtat och Gud krävs ett rent hjärta. Vanligen menar sufis att man behöver vägledning av en som nått längre i sin strävan efter renhet – en shayk (shejk).

Metoderna eller vägarna (tariqa) för att uppnå denna andliga rening varierar: undervisning, läsning av Koranen, utövandet av olika s.k.dhikr (åminnelse eller erinran [av Gud]) som också tar sig många olika uttryck ofta i form av rytmiskt och repetitivt reciterande av något av Guds 99 namn och/eller i dans. Sufismens tankar om själslig renhet och kärlek till Gud har tydligt påverkats av nyplatonsk ochgnostisk filosofi. Dessutom tycker jag mig se ett släktskap mellan tariqa-tanken och buddhismens åttafaldiga väg för att uppnå Nirvana. De dhikr som jag har hittat på youtube för tankarna till hinduernas och buddhisternas bruk av mantra och meditation.

Min stora favorit i sufismens tidiga historia är annars den envetne dogmförkastaren al-Hallaj som möjligen ansåg att han faktiskt själv var Gud. Hans popularitet skrämde de skriftlärda (ulama) så till den milda grad att de såg sig tvingade att avrätta honom på ett sätt som troligen var ämnat att statuera exempel inför potentiella kättare. Även inom kristenheten förföljde man liknande tendenser med stor brutalitet. Katarer och albigenser höll på att nästan helt utplånas till följd av påvesanktionerade korståg på 1200-talet.

Sufismen finns inom såväl sunni- som shia-islam och är alltså inte en särskild gren av islam. Idag finns sufi-ordnar i så gott som hela den muslimska världen. Inom flera islamistiska rörelser och i Saudiarabien uppskattas inte sufism, som betraktas som ett avsteg från den ”rätta” läran. Orsakerna är att sufiordnarna ofta betraktar färgstarka och karismatiska shayker i det närmaste som helgon och det är inte ovanligt att sufis vallfärdar till deras gravar. I sufiordnarnas bönelokaler finns ofta reliker efter betydelsefulla shayker. För detta anklagas sufis för avgudadyrkan, något som är en svår synd. En annan orsak till ogillande från en del muslimer är också att kärleken till Gud emellanåt liknas i sufipoesi vid ett alkoholrus och alkohol är förbjudet område för många muslimer. I väst (Europa och Nordamerika) har dock sufismen bättre rykte än ”vanlig” islam, förmodligen på grund av dess större inriktning på inre aspekter och andlighet av religionen, något som kanske lättare går ihop med sekulära religionsuppfattningar.

jihad

Det arabiska ordet jihad (kamp/strävan) tillhör ett av vår samtids mest omdebatterade muslimska begrepp, i synnerhet efter elfte september 2001. Att det åtminstone delvis är kopplat till krig är ställt utom tvivel, även om det ofta poängteras att det stora jihad är strävan mot att leva i samklang med Gud. Kriget mot de otrogna utgör då det lilla jihad. Detta synsätt är enligt islamologen Jan Hjärpe särskilt vanligt att man tillskriver sufier.

kharijiter

Kharijiter – En liten gren av islam (tillhör inte shia eller sunni). Ordet betyder på arabiska ”utbrytare” eller ”de som lämnar”. Kharijiter brukar tillskrivas en mycket sträng och intolerant syn på hur man ska leva som god muslim.

Rörelsen uppstod i kampen om makten som följde på mordet på den tredje kalifen – Uthman (d. 656). Ali efterträdde den mördade Uthman. Mu’awiya, som var släkt med Uthman, anklagade Ali för att inte ställa mördarna till svars. I stridigheterna som följde stod de blivande kharijiterna först på Alis sida, men när Ali gick med på skiljedom under slaget om Siffin med sina motståndare ansåg en del att Ali agerade ytterst veligt – inte alls som en riktig kalif. De som avvek då från Alis sida kom att kallas kharijiter, ungefär ”de som lämnar”. Kharijiterna ansåg inledningsvis att alla ledare som på minsta sätt avvek från Koranen borde dödas. Ali blev deras mest iögonfallande offer. Denna hänsynslösa inställning förändrades dock med tiden. Egen fromhet sattes i centrum istället för andras brist därpå. Deras fundamentalistiska uppfattning om den rätta formen av Islam kom också att användas som ”ursäkt” för att avvisa umayyadiska och abbasidiska maktanspråk. Rörelsens idéer verkar sedan främst ha tilltalat grupper i marginalen av den muslimska världen, som exempelvis nomader och berber. Idag hittar vi kharijiter i mer eller mindre avskärmade områden i Nordafrika och i Oman.

Kalif Ali som blev mördad av en Kharijit år 661.

muslimska ord och begrepp

Muslimska ord och begrepp

Här är tanken att det ska finnas en lista med ord och begrepp som är (mer eller mindre) viktiga när man söker skaffa kunskap om islam och muslimer. Listan kommer successivt att utökas och uppdateras. Orden är ofta arabiska och hur man stavar dem på svenska är inte alldeles självklart, av den anledningen kanske jag stavar dem annorlunda än på andra håll. Somliga begrepp får dessutom egna artiklar som du också hittar under fliken ”muslimska ord och begrepp”.

alim – muslimsk skriftlärd (plural ulama)

al-qur’an – Koranen. Ordet betyder recitation eller läsning. Koranen är den viktigaste källan till Guds vilja för muslimer. Den består av 114 suror (kapitel).

adab – betyder ungefär ”vett och etikett” eller rätt uppförande.

bid’a – ”innovation” eller ”påhitt”, d.v.s något som inte Gud påbjudit.

da’wa – ungefär ”mission” eller att lära andra (oftast muslimer) ”rätt islam”.

da’if – ”svag” hadith (en inte fullt pålitlig källa om Muhammeds uttalanden).

fitna – starkt negativt ord som betyder ”splittring” och/eller ”kaos”.

fiqh – islamisk rättsvetenskap.

hadith – berättelse om Muhammeds handlingar och utsagor.

halal – tillåtet enligt islamisk lag. (Se artikel om shari’a.)

haram – förbjudet enligt islamisk lag.

hijab – ordet betyder ungefär ”draperi” men avser hur ”rättrogna” muslimska kvinnor bör klä sig. Ofta menar man slöja när man i dagligt tal talar om hijab.

hijra – migration (Muhammeds ”flytt” från Mecka till Yathrib/Medina).

hizb – ”parti” eller grupp. Ex. Hizb al-Wasat (Egyptiskt parti) som betyder centerpertiet.

hudud – Brott och straff som finns föreskrivna Koranen (det rör sig bl.a. om äktenskapsbrott som kan bestraffas med piskrapp eller döden genom stening). Hududstraff är av förklarliga skäl omdebatterat. Hänger ihop med islamisk lagstiftning (sharia).

ijima – Betyder konsensus. Begreppet är viktigt i diskussionen om hur t.ex. stater ska styras (demokrati eller diktatur?).

ijtihad – självständigt resonemang om hur Guds lag ska tolkas. Om Koranen eller hadithsamlingarna inte ger någon vägledning hur en muslim bör/ska bete sig. På 1300-talet menade en del teologer att porten till ijtihad stängdes. Idag ett debatterat begrepp. Begreppet hänger alltså ihop med islamisk lag (sharia).

intifada – betyder ungefär ”skaka av sig”. Namnet på det palestinska motståndet mot Israel.

islah – reform, förändring.

isnad – trederingskedja (för en hadith). Ex. Uthman berättade för x att Muhammed brukade börja med att tvätta fötterna innan … Begreppet är viktigt inom muslimsk rättsvetenskap.

jahiliyya – för- eller icke-islamisk okunskap. Begreppet har blivit allt mer omdebatterat sedan politiska aktivister som Qutb har använt begreppet på muslimer de anser som inte tillräkligt rättrogna.

jihad – Ordet har två betydelser: 1. Religiös strävan att bli en bättre människa/muslim (stora jihad) 2. Krig i islams namn.

khilafa – Kalifstyre (kalif = Guds ställföreträdare på jorden). Abu Bakr blev den förste kalifen efter Muhammeds död 632.

madhab – islamisk lagskola. Inom sunniislam finns fyra stora lagskolor (med skolor avses inte en fysisk skola utan snarare tradition eller inriktning).

madrasa – religiös skola.

majlis al-shura – rådgivande församling.

mufti – rättslärd (fiqh, sharia) som har befogenhet att utfärda en fatwa.

mutawwa – Saudiarabiens religiösa polis.

mujahedin – De som utför jihad.

qadi – domare.

qanun – icke religiös lagstiftning. Är alltså inte en del av sharia.

da‘wah

Dawa eller Da‘wah – Betyder ungefär inbjudan eller kallelse till islam. Dawa är ett centralt begrepp inom den muslimska väckelserörelsen i Sverige idag. Dawa kan vara såväl att sprida ”rätt” form av islam genom diskussioner, föreläsningar som att vara en god muslimsk förebild. Jag har fått intrycket att mycket av dawa-verksamheten är inriktad på att omvända unga muslimer till ”rätt” form av islam, av den anledningen är dawa omstritt.

hadith

Hadith – berättelse om Muhammed som vägleder muslimer i trosutövning och vardag. Haditherna utgör näst efter Koranen många muslimers viktigaste religiösa textmassa. För att en berättelse om Muhammed ska räknas som vägledande krävs, enligt muslimsk praxis, en trovärdig kedja av berättare (isnād) som ska leda tillbaka till en förstahandskälla (t ex Muhammeds hustru Aisha eller gamle stridskamrat Abu Bakr som sett eller hört Muhammed). Insamlandet och bedömandet av berättelser om Muhammed inom sunniislam tycks ha kulminerat på 800-talet i och med ”talibanerna” (taliban betyder ungefär sökare på arabiska) al-Bukhari och Muslim. Shiamuslimer gör en annan bedömning av berättelsernas trovärdighet. För att en berättelse ska anses tillförlitlig ska traderingskedjan följa Alis familj. Sökandet efter berättelser skedde också senare, förmodligen för att före 941 hade man antingen sin Imam tillgänglig (livs levande) eller så stod man i direktkontakt med sin dolde Imam, som gav vägledning i knepiga situationer.

Källor: Jan Hjärpe, Sharia – Gudomlig lag i en värld av förändring, (Nordstedts förlag, 2005). Vernon O. Egger, A History of the Muslim World to 1405: The Making of a Civilization, (Prentice Hall, 2004).

islamism

Islamism är övergripande beteckning på moderna politiska strömningar som använder islam, koranen och den religiösa traditionen (sunna) som politisk ideologi. Gemensamt för islamistiska grupper och personer är att de önskar införa sharia (islamisk lag). Exempel på islamistiska grupper/organisationer: Muslimska brödraskapet, Hamas, den iranska staten, talibanrörelsen. Islamister har emellertid väldigt olika syn på hur man ska rätt tolka traditionen och Koranen. Av den anledningen är det svårt att definiera islamismen som en rörelse eller en ideologi.

På bilderna syns tre kända och inflytelserika muslimska politiska tänkare: Mawdudi, Hassan al-Banna och Abdolkarim Soroush. Soroush anser att islam och demokrati fungerar alldeles utmärkt ihop. Av den anledningen betraktas Soroush sällan som en islamist av politiska bedömare, men likväl inspireras Soroush av den muslimska traditionen och inte minst av sufism i sitt politiska tänkande. För Mawdudi fanns (han
är död) bara en lagstiftare, Gud. Folket skulle alltså inte stifta lagar, däremot ansåg Mawdudi att folket skulle protestera om makthavarna tolkade Guds lagar och regler på ett felaktigt sätt.

albanna-mawdudi-soroush — Från vänster: Hassan al-Banna, Mawdudi och Soroush